Nära två tredjedelar av egyptierna är födda efter Hosni Mubaraks makttillträde 1981. Nu har de fått nog. De slagord som har ropats på gatorna i Kairo visar vilket djup som finns i den egyptiska resningen.

”Ben Ali, säg till Mubarak att ett plan väntar på honom också!”

”Kristna eller muslimer spelar ingen roll. Vi har samma fattigdom, samma problem. Hosni Mubarak, Hosni Mubarak, planet väntar, planet väntar. Saudiarabien är nära!”

Tecknen på att bägaren snart skulle rinna över har märkts länge. Det senaste fuskvalet, parlamentsvalet hösten 2010, ledde till att nivån steg kraftigt i bägaren.

–Den här revolten kom inte som någon överraskning. Vi har väntat på den länge. Det är som en lavin som inte kan stoppas, säger civilingenjören Amr Rifaat som har en chefsbefattning på ett medicinskt företag i Kairo.

Precis som tidigare i Tunisien är det en revolt där vanliga ungdomar går i första ledet. Det var tunisierna som gav dem inspiration, som fick dem att se att det går att välta en envåldshärskare.

Demonstranterna har krävt rimligare levnadsvillkor, yttrandefrihet och ett stopp för de undantagslagar som har varit i kraft under hela Mubaraks 30-åriga styre. Och de kräver att Hosni Mubarak går. Oavsett hur revolten slutar är det uteslutet att sonen Gamal kan ta över efter sin far.

De scener som utspelats på gatorna i Kairo, Suez, Ismailya och Alexandria innebär att Egypten aldrig mer kan bli vad det har varit. Egypten kan bli som Tunisien 2011 och tvinga fram den 82-årige Hosni Mubaraks fall. Det kan också bli som Iran 2009, där protesterna slogs ned med censur, blodiga repressalier och skådeprocesser.

Det finns de som är oroade för att Egypten ska bli som Iran 1979, när shahen störtades för att ersättas av den islamiska revolutionen, ledd av ayatolla Khomeiny. Men 1978–79 slöt Jimmy Carter, dåvarande amerikansk president, upp bakom shahen samtidigt som demonstranter sköts ned och torterades. Det fatala misstaget fick USA betala dyrt för.

Det är därför anmärkningsvärt att president Obama inte personligen talade med president Mubarak på fredagen. Vita husets talesman visade upp en neutral attityd och sade att Obama noga följer ”det flytande läget”. Samtidigt krävde utrikesminister Hillary Clinton reformer, ett slut på internetcensuren och respekt för egyptiernas medborgerliga rättigheter.

Obamaadministrationen vill uppenbarligen inte underminera USA:s ställning i ett Egypten där spelet snart kan vara över för Mubarak.

Muslimska brödraskapet, landets mest välorganiserade opposition, håller en låg profil. I stället har Mohamed ElBaradei, Nobelpristagaren och den tidigare IAEA-chefen som nu satts i husarrest, blivit den brokiga oppositionens fixpunkt.

Egypten har sedan 1970-talet tagit emot totalt 60 miljarder dollar från USA i främst militärt bistånd. När president Obama har försökt pressa fram reformer har Hosni Mubaraks svarat att USA-biståndet är ”kompensation” för att Egypten har slutit fred med Israel. Det visar läckor från Wikileaks som SvD har läst.

Mubaraks argumentationslinje gentemot USA och väst är att de har att välja mellan honom eller islamister som styrande. Men sanningen är att hans regim har fängslat och trakasserat även liberala och sekulära medborgare – som utmanaren i presidentvalet 2005 Ayman Nour, som den kände sociologen Saad Eddin Ibrahim och som chefredaktören Ibrahim Issa.

Revolten har historiska dimensioner. Den jämförs med egyptiernas resning mot britterna 1919. Frågan är, som i Tunisien, vilken sida armén kommer att ställa sig på när nu hårt sätts mot hårt.