Den uppmärksammade pedofilen ”Lommemannen”, eller ”Fickmannen”, i Norge och pedofilanklagade Christopher Paul Neil från Kanada - det är två exempel den senaste tiden där polisen valt att offentliggöra fotografier i jakten på gärningsmannen.
I fallet med ”fickmannen” har den norska polisen släppt både teckningar och övervakningsbilder på mannen. Och Christopher Paul Neil kunde identifieras först efter att Interpol valt att för första gången publicera fotografier på en misstänkt pedofil. Bilderna togs från internet, där mannen spridit bilder på sig själv när han förgrep sig på tolv pojkar i Kambodja och Vietnam.
Just publicering av bilder i samband med jakten på kriminella blir allt vanligare. Med fler övervakningskameror i samhället ökar också möjligheterna för polisen att fånga kriminella på bild.
- Det är en klart ökande trend, men det är viktigt att de här bilderna är av bra kvalitet, säger Ulf Åsgård, psykiater och expert på gärningsmannaprofiler, till SvD.se.
Han har själv gett råd till den norska polisen i samband med jakten på ”fickmannen” och säger att bildpubliceringen inte ska ses som ett sista desperat drag av polisen.
- Det är absolut ingen desperat åtgärd, utan ett sätt att skapa ytterligare uppmärksamhet kring fallet. Det är en del av det systematiska arbetet för att få fast den skyldige, säger Åsgård.
Att publiceringen av fotografier blir vanligare är också något som Paul Johansson, chef för Rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp, håller med om. Han jämför med 1970-talet, då han arbetade med att lösa flera bank- och postrån.
- Även om vi hade bra bilder på rånarna gick det inte att få ut bilderna i tidningarna då. Det fanns ett direkt motstånd mot den här typen av publicering. Men sedan kom tv-programmet Efterlyst och nu har det helt svängt, säger han till SvD.se.
Bildpubliceringen är dock inte helt oproblematisk. De misstänkta är ännu inte dömda i domstol, och därmed kan frågor om den personliga integriteten uppstå. Men enligt Paul Johansson är det nästan alltid bra för polisen när bilder publiceras.
- Man måste så klart vara absolut säker på att det är rätt person, men det hjälper oss helt klart i vårt arbete. Men som privatperson kan man så klart ha invändningar, säger han.
Ulf Åsgård:
- När det gäller ”lommemannen” är det oerhört angeläget att polisen får tag i honom. Samtidigt kan man diskutera integriteten, och alla är nog överens om att det måste finns någon slags halt i brottsligheten för att publicera fotografier.
Samtidigt som fotopubliceringar blir vanligare har polisen nästan helt övergett teckningar på misstänkta. I stället arbetar man med fantombilder, men dessa offentliggörs sällan.
Enligt Ulf Åsgård ställer teckningarna ofta bara till problem.
- Offentliggör man teckningar kan man misstänka en viss desperation hos polisen, en känsla att ”vi måste göra något”. Teckningar har en tendens att låsa fast människor vid en bild av gärningsmannen, säger han och nämner Olof Palmes mördare och Lasermannen som två exempel där polisen använt teckningar utan resultat.
- Lasermannen grep man till slut, men det hade inte med teckningen att göra. Det var inte alls likt, säger han.
