Det blev en historisk dag för Libyen, den dag libyerna har väntat på i månader, för att inte säga år och decennier. Den 17 februari inleddes det folkliga upproret mot Muammar Gaddafi. I går på eftermiddagen kom beskedet som libyer väntat på i 42 år: diktatorn är borta.

Det fanns inte många libyer som stödde Gaddafi, såvida de inte var köpta eller skrämda till underkastelse. Det var för denna stund som de frivilliga soldaterna slagits i månader – eller som de sårats och dött för. Men hämnden på öppen gata i Sirte visar vilket rättsligt gungfly som råder i det Libyen som Nationella övergångsrådet, NTC, tar över ansvaret för.

Det var NTC:s Misratabrigader som gick in i Gaddafis sista fäste, hans hemstad Sirte. Dessa frivilliga soldater från det tidigare belägrade Misrata har sett hur deras egna familjemedlemmar och stridskamrater dödats under vidriga omständigheter i staden, eller vid striderna kring Bani Walid och Sirte.

Det är lätt att förstå deras hämndkänslor efter åratal av förtryck, tortyr och efter det att Gaddafis brigader dödat flera tusen av landets egna medborgare. Men mobilfilmerna av Gaddafis död etsar sig fast i minnet och visar på den rättsliga osäkerheten.

Sådant är arvet efter Gaddafi. Den forne översten, som gjorde en statskupp mot monarkin för 42 år sedan, byggde sin makt på att montera ned det som fanns av institutioner och civilsamhälle i Libyen.

Parlament är odemokratiska, förkunnade han i sin Gröna bok, som blev tvångsläsning för libyska skolbarn. Politiska partier är diktatur, hette det. Folkomröstningar är att dra löje över demokratin, fortsatte Gaddafi.

Den gamle kuppmakaren var också rädd för att låta Libyen få stark armé. Han byggde sin maktapparat på en hänsynslös och paranoid underrättelsetjänst och på sin egen Qadhafa-klan. Han förminskade minnet av den libyske frihetshjälten Omar al-Mukhtar, som ledde det tidiga 1900-talets uppror mot den italienska kolonialmakten. Han flög in afrikanska legosoldater när landets egna soldater under revolutionen gick över till rebellstyrkorna.

Övergångsrådet i Tripoli har enorma utmaningar framför sig när det ska börja arbetet med att bygga en nation, se till att Libyen får en konstitution och fungerande institutioner. Övergångsrådets ledare, den allmänt respekterade Mustafa Abduljalil, är domare till yrket. Han har också varit justitieminister under Gaddafi och säger att han själv, liksom alla som samarbetat med diktatorn, bör ställas inför rätta.

Men det finns inget fungerande rättsväsende. Människor grips utan arresteringsorder. Rättegångar äger inte rum i övergångsrådets styre. Misstänkta Gaddafilojalister eller legosoldater har torterats, framhåller Amnesty International i sina kritiska rapporter om dagsläget.

Libyen har visserligen enorma oljetillgångar och liten befolkning. Men landet flödar också av vapen. Gaddafi var besatt av tanken att ha ett luftförsvar. I landet finns uppemot 20000 luftvärnskanoner. Till och med utanför ett museum från den bysantinska tiden, Qasr Libya i Cyrenaika, såg jag i våras en luftvärnskanon stå som skydd mot plundrare.

Klarar övergångsrådet att samla in alla dessa vapen? Om luftvärnskanonerna hamnar i jihadisters händer blir det ett nytt farligt läge i Nordafrika.