Nyligen beslutade en rättsinstans i staden Mons att den 52-åriga Michelle Martin kan lämna fängelset och flytta till ett katolskt kloster i byn Malonne, på villkor att hon ”håller avstånd” till offrens familjer. Hon har suttit fängslad i 16 år, strax över halva sin strafftid på 30 år.

Martin, som assisterade sin man Marc Dutroux i kidnappningar och sexövergrepp på unga flickor och lät två flickor svälta ihjäl i en fängelsehåla i parets hus, uppfyller enligt flera rätts- och psykologpaneler kraven för villkorlig frigivning. Hon ska ha blivit djupt religiös under fängelsetiden och tros inte komma att återfalla i brott.

Men reaktionerna på frigivningsbeslutet är laddade. Dutroux-härvan är det mest sensationella rättsfallet i modern belgisk historia, och landets polis- och rättsväsende har sedan den uppdagades i mitten av 1990-talet reformerats i grunden, inte minst för att den avslöjade polisens inkompetens.

Polisen misslyckades med att hitta de fångna flickorna under husrannsakan i mördarnas hus, trots att skrik ska ha hörts in i rummen, och ignorerade ett varningsbrev från Dutrouxs egna mamma om att sonen förgrep sig på flickor.

Misstankarna om att Dutroux skyddats av personer i landets styrande toppskick, som alla ingick i ett pedofilnätverk, pyrde i belgiska hem.

Över 300 000 vitklädda människor marscherade i oktober 1996 genom huvudstaden Bryssel, med krav på ett nytt rättssystem.

I dagarna har demonstrationer hållits både i Mons och utanför klostret i Malonne som välkomnat Michelle Martin – ett beslut som systrarna i klarissorden säger att de fattat under stor vånda och själslig rannsakan.

– Deras kall är att välkomna människor som ingen vill ha, sade Michelle Martins försvarsadvokat Thierry Moreau till belgiska medier.

Borgmästaren i Mons, Maxime Prévot, har krävt att politikerna tar tillbaka frigivandet och varnat för att hans stad inte kan garantera Martins säkerhet om hon kommer dit – ett uttalande som upprör delar av juristkåren.

– Det blir som medeltida rättsskipning, då brottslingar gjordes fredlösa: Alla hade rätt att göra vad de ville mot dem. Men ett samhälle måste respektera även den som straffats och avtjänat sitt straff, och den belgiska staten är ansvarig för alla belgares säkerhet – även Michelle Martins, säger Jan Nolf, som är kriminolog, advokat och känd debattör i Belgien till SvD.

Nolf säger att hämndlystnaden är obehaglig, en häxjakt, även om han har full förståelse för den desperation och outtröttliga vrede som offrens familjer känner: Det är svårt att säga emot en sörjande förälder som inte vill se sitt barns mördare gå fri.

– Men det är inte regeringen och politiska överväganden som ska styra vem som friges, utan rättsväsendet, säger Nolf.

Michelle Martin skulle ha frigivits redan förra året då ett kloster i Besançon i östra Frankrike erbjöd henne en plats. Men strax därefter intervjuades ett av offrens pappor, Paul Marshal, av flera franska tv-stationer. Han säger att han ”kommer att hitta henne var hon än gömmer sig”.

– Det var i upptakten till presidentvalet och den franske inrikesministern beslutade att plocka politiska poäng genom att förbjuda Martins inresa i landet, suckar juristen Jan Nolf.

–Där, i Frankrike, hade hon kunnat försvinna in i glömskan. Det borde vara en människas rätt att få lov att träda in i anonymiteten.