–Efter Utøya har vardagen gått upp och ned. Jag kan vara sprudlande glad i det ena ögonblicket, men ligga sammankrupen under duntäcket i nästa.
Renate Tårnes sitter vid pianot i lägenheten i Trondheim och spelar. Tangenterna är en tidsmaskin. Musiken håller världen ute. Texten hon sjunger är det norska rockbandet Kaizers Orchestras mest älskade sång, Hjerteknuser, framförd på hennes egna breda trønderdialekt:
Lure på om du finns der ute no
Send mæ mine tanka,
kjeinne du dæm da.
Send me et hint så ska du få
Texten handlar om en kvinna som undrar om den älskade finns därute och om han kan känna att hon tänker på honom.
Den Renate sjunger för finns på väggen ovanför henne. Lutar hon huvudet bakåt kan hon se honom. Porträttet hänger vid sidan av minnesorden från begravningen som hon ramat in i en olivsvart ram.
Hon sitter ofta så. Ensam, med minnesorden och tonerna.
–Du förväntar dig att han ska ligga vid sidan av dig, liksom. Men så gör han inte det. Det blir så tomt. Han som gav mig ett skäl till att åka hem efter jobbet och som fick mig att slappna av, finns inte här längre.
En vän faller plötsligt mot marken. Snorre träffas några sekunder senare. Renate ser sin pojkvän skjutas i huvudet och dö. Tiden verkar stå stilla när hon ser in i ögonen på mördaren.
Men den accelererar igen när han lyfter geväret. Hon vänder sig om och springer mot kafébyggnaden på Utøya. Kulorna flyger över och förbi henne. Millimetrarna är på hennes sida. Hon ropar att alla måste gömma sig.
I Norge är Renate Tårnes känd som den som ringde från Utøya. Bara minuterna efter att hon såg mannen med geväret kliva över pojkvännens lik fick hon kontakt med polisen.
När Renate gömmer sig på en av toaletterna i kafébyggnaden har hon pratat med polisen i tre minuter. Hela samtalet bandas.
Det är måndagen den 16 april 2012. Rättegången i Oslo direktsänds till 17 domstolar över hela Norge. Där kan de anhöriga och offren få se det som sker i rättssal 250 i Oslo, och samtidigt sitta ifred från journalisterna.
På storbildsskärmen i Trondheim ser hon många av de journalister som hon har bett ska sluta ringa till familjen. Nu hör de hennes rädsla och förtvivlan klockan 17.26 den 22 juli 2011. Och ljudet av mer än 50 skott. Ett stycke in i samtalet börjar några av journalisterna i Oslo att gråta.
Fötterna somnar på världens tystaste toalett innan allt är över. Han som hon älskar ligger därute i gruset. I mörkret, på väg bort från Utøya, ser Renate en man som ligger och ser upp mot himlen. Hon hoppas att han hörde det hon sjöng på scenen några timmar tidigare: att minnena aldrig kommer att dö.
På årsdagen av dådet, den 22 juli 2012, sjunger Renate Tårnes på ön igen. Hon har sett fram emot det så länge.
–Det blir så bra, så sjukt bra. Utøya ska bli Utøya igen. Jag vill bidra med några leenden. Det ska vara en fin dag. En fin, men trist dag.
Renate Tårnes är ungdomspolitiker. Sommaren 2011 blev politiken ett jobb och AUF livet.
I februari i år beslöt sig 21-åringen för att kandidera som ledare för Sør-Trøndelag AUF. Det är en elegant och självsäker politiker som i en svart rock trotsar februarivinden som bjuder upp hennes halsduk till dans. Under rocken har hon en beige tröja, denimshorts och svarta nylonstrumpor. Snön gör att ljuden från gatorna dämpas.
Hon har formulerat idéer om hur den socialdemokratiska ungdoms- organisationen ska kunna fortsätta framåt. Hon har förberett sig på frågorna hon kommer att få. Vad som behövs för att Sør-Trøndelag ska fortsätta vara den största och mest radikala av alla lokalföreningar i AUF.
Men det är inte det som de frågar efter på Oppfølgningstjenesten, en verksamhet som drivs av fylkeskommunen (landstinget) och som ska följa upp de ungdomar som varken har jobb eller studerar. Med jämna mellanrum måste hon gå dit.
På bordet framför socionomen ligger ett ritblock och kritor och ett ark med rubriker. De vill att hon ska placera sina känslor på en skala från ett till tio. Det är en märklig uppgift.
Ett kryss, en känsla. Det är tolv veckor sedan och det känns meningslöst.
–Sist vi samtalade sa du att du tycker att din kalender var viktig, säger socionomen.
–Ja, kontroll är viktigt för mig. Jag måste ha mycket att göra. Men jag är ju en kalenderflicka.
Hon är en retoriker som kan formulera sig väl i politiken, Men hon vill inte gärna dela med sig av sina känslor med andra. Speciellt inte skuldkänslorna.
–Jag tror att alla som var på Utøya till en viss grad har skuldkänslor. Jag tänker på hur det skulle ha varit om inte... Vad vi skulle ha gjort under julen och påsken.
Snorre, 30 år, kände sig för gammal för att vara på Utøya. Det är omöjligt att låta bli att tänka på att det var hon som övertalade honom.
Den tuffaste utmaningen kom den 21 maj. Då var hon själv tvungen att vittna i Oslo. Renate Tårnes stod återigen ansikte mot ansikte med sin älskades mördare.
–Jag var nervös. När jag var färdig blev allt så ljust. Plötsligt fanns det ingenting att oroa sig för. Men jag blir aldrig färdig med det som skedde. Om 20 eller 40 år kommer det fortfarande att finnas dagar när jag bara vill ligga kvar i sängen.
Om han som mördade pojkvännen ska dömas som tillräknelig eller inte ger hon fan i.
Ibland, med väninnor som också förlorat vänner på Utøya, är galghumorn det bästa sättet att bearbeta känslorna. De skämtar på ett sätt som bara är tillåtet i de allra innersta cirklarna i AUF.
–Vi borde bilda ett triathlonlag tillsammans, vi som sprang och simmade och klättrade så mycket.
–Triathlonlag?
Renate lyfter glaset med Strawberry Daiquiri.
–Ja, men i vilket lag skulle jag hamna? Jag gömde mig ju på toaletten.
När Renate Tårnes, Karianne Oldernes och Lisa Marie Husby samlas på tjejkvällar minns de den 22 juli på ett sätt som är svårt att förstå för dem som inte var där.
Samtidigt har de sina egna ritualer. Renate tar alltid med sig Snorre på handlederna när hon går ut. Parfymflaskan hon fick av honom står på sminkhyllan i sovrummet, ovanför den obäddade dubbelsängen.
–Snorre var den som förstod mig och som jag kunde skrika till bara för att se honom le. Snorre var den det stämde med från första stund, egentligen.
När Renate talade med Snorres familj på telefon från Sundvolden hotell, dit ungdomarna från Utøya samlades den 22 juli, fick en mamma och en pappa veta att de aldrig mer skulle få tala med sonen igen.
–Det man har lust att prata om med sina svärföräldrar den första gången är att berätta vem man är och vad man håller på med. Inte hur det gick till när deras son mördades.
De har pratat så mycket med varandra sedan den gången. Renate äter middag med Snorres familj varje söndag. Tillsammans med maten får hon berättelsen om hans liv. Om framgångarna och tabbarna, vanorna och ovanorna. Hon svarar med historier om kärlek, kanske. Om engagemang, framtid och visioner. Och om saknad. Tillsammans skriver de färdigt Snorre Hallers historia.
–Att vara tillsammans med familjen har gett mig den tid jag inte fick med Snorre. Att höra brodern berätta om buset de gjorde, bidrar till att jag fortfarande lär känna honom bättre.
Det är historier som hon plockar fram igen när hon sitter vid tangenterna, ensam i vardagsrummet.
AUF i Sør-Trøndelag har som många andra lokalavdelningar av ungdomsorganisationen fått många nya medlemmar. När alla räknats ihop vid årsskiftet är det 1867 medlemmar. 150 av dem deltar på årsmötet i februari. Renate arbetar i gruppen som ska formulera de politiska förslagen som årsmötet i våningen över ska ta ställning till. Hur ställer sig organisationen till konflikten i Syrien? Hur ska Arbeiderpartiet pressas till att ta klimatpolitiken på allvar? Vad ska göras för att minska mobbningen i skolorna? Renate svär över att tangenterna är så små.
–Det ska bli skönt när det är över! utbrister hon.
Men en fråga återstår: Vem ska leda AUF i Sør-Trøndelag vidare?
Renate Tårnes får ansvaret hon ville ha. Hon blir den nya ledaren. När delegaterna ställer sig upp mitt under applåderna lägger Renate händerna över ansiktet i ett hopplöst försök att dölja glädjetårarna.
De som applåderar tycker att hon har varit så innerligt stark.
I årsmötessalen klappar Renate Tårnes lätt i händerna. AUF-ledaren Eskil Pedersen omfamnar henne. Några gånger är politik kärlek och kärlek politik. Det verkar som om applåderna fortsätter i evighet.
Hade Snorre varit där hade han säker applåderat högst av alla.
Text och foto: Martin Slottemo Lyngstad, Lars A Ellingsgard Overli, Aleksander Andersen/Paragon Features
Översättning och bearbetning: Björn Lindahl
22 juli 2011 - Detta har hänt
WEBBTV
Vittnen berättar:
22 juli 2012 - Läs mer om minnesdagen
Läs mer om rättegången mot Breivik
- 28 jun 2012 30 000 per dygn för Breiviks vakter
- 26 jun 2012 Breiviks mor får ursäkt
- 22 jun 2012 Lippestad: Breivik bör frikännas principiellt
- 22 jun 2012 ”Breivik blev sin egen fiende”
- 21 jun 2012 Breivik bör dömas till vård
- 21 jun 2012 Breivikrättegången mot sitt slut
- 19 jun 2012 Breivik: ”Allvarliga diagnoser”
- 18 jun 2012 ”Breivik psykiskt frisk”
- 18 jun 2012 Breiviks syster: Han är lätt att ha kul med
- 15 jun 2012 Sjukförklaring av Breivik under lupp
- 14 jun 2012 Breiviks mor: ”Blev obehagligt”
- 14 jun 2012 Kommission medger oenighet om Breivik
- 13 jun 2012 Kritik mot Breivikkommission
- 12 jun 2012 Expert: Breivik inte psykiskt sjuk
- 5 jun 2012 Högerextrema i Breivikrättegången










