Än så länge leds angreppen mot överste Gaddafis krigsmakt av en löslig koalition med Frankrike, Storbritannien och USA i spetsen. Qatar och Förenade arabemiraten var i går de enda arabländer som deltog, oklart med vilka insatser. Men Qatar finansierar motståndsrådet i Benghazi, enligt franska Le Monde.

Nato har ingen roll, även om USA helst skulle se det. Natolandet Tyskland lade ned sin röst vid säkerhetsrådets omröstning (medan rådets enda arabland Libanon röstade för). Natos största europeiska militärmakt, Turkiet, hade igår inte ställt sig bakom operationen. Eftersom det krävs enhälliga beslut i Nato kan Ankara dra i bromsen. Turkiet har försökt medla mellan Gaddafi och oppositionen i Benghazi. Ankara har kvar alla sina diplomater på både ambassaden i Tripoli och generalkonsulatet i Benghazi och lyckades utverka frigivningen av journalister från först brittiska Guardian och sedan New York Times.

För Frankrikes president Nicolas Sarkozy är det viktigt att visa upp arabiska allierade. Frankrike tycker det är ”olämpligt” med en Natoroll och bjöd inte in Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen till lördagens toppmöte i Paris. Sarkozy vill gå i Jacques Chiracs fotspår som ”de arabiska folkens försvarare”, inte liknas vid George Bush när denne störtade Saddam Hussein 2003.

Det blir svårare när stödet från Arabförbundet vacklar. Utan Arabförbundets maning om flygförbud för att skydda civila i Libyen hade det inte blivit någon FN-resolution, och då hade inte heller franska Rafaleplan, brittiska Tornado eller amerikanska B-2 attackerat Gaddafis mål.

På söndagen ville Arabförbundets avgående generalsekreterare Amr Moussa två sina händer med motiveringen att civila offer skördats. På måndagen, när FN:s generalsekretare Ban Ki-Moon tog bakvägen undan libyska demonstranter i Kairo, gjorde Amr Moussa en ny piruett och sade sig stödja FN-resolutionen, samtidigt som han betonade vikten av att civila skyddas.

Amr Moussa balanserar mellan geopolitiska intressen (Egyptens beroende av militärt bistånd från USA) och inrikespolitiska hänsyn. Inför höstens presidentval i Kairo är han den hetaste kandidaten, men det kan förändras. Hur gärna han än skulle se Gaddafi falla, vill han inte hamna fel i den egyptiska opinionen, om koalitionen kör fast i Libyens öknar. President Barack Obama vill inte heller ”göra en Bush” och sägs vara mer upptagen av krisen i Bahrain, som efter Saudiarabiens och andra grannländers inmarsch kan få stora konsekvenser för världsekonomin.

Bitte Hammargren bevakar Mellanöstern.