Klockan fem över ett lokal tid låg jag på golvet på mitt kontor bland glassplittret från mina kontorsfönster. Jag var lite osäker på hur jag hade hamnat där, men förstod snart att Islamabad hade utsatts för ett bombattentat. Tryckvågen hade fått hjärtat att tappa rytmen för några hundradelar, det surrade i öronen. Jag kände mig vilsen. Denna gång var det den danska ambassaden som var målet för ett attentat; ambassaden ligger 100 meter ner på gatan från vårt hus. Då och då har jag tittat på avstånd när unga män demonstrerar utanför ambassadens grindar. De brukar bussas dit, och som lön för att de ropar anti-danska slagord får de ett mål mat och några pakistanska rupees. Det är lätt att hitta lojala efterföljare i ett land där allt fler har svårt att klara livhanken. Även om den politiska situationen har varit turbulent sedan valet – den nytillsatta koalitionsregeringen är redan stadd i upplösning – har säkerhetsläget varit relativt lugnt. Den nya regeringen har sagt sig vilja gå till botten med konflikten med militanta grupper i gräns­området mellan Afghanistan och Pakistan, det område som sprider våld och död runt om i regionen.

Tiotusenkronorsfrågan har hittills varit hur kilar ska kunna slås in mellan klanledare, radikala pashtunska element som understödjer den spretiga talibanrörelsen, och utländska militanta jihadister som använder regionen som ett nav i sin träning och för sina attacker runt om i Cent­ralasien. Regeringen har sagt sig prioritera dialog och ekonomisk utveckling, i stället för militär närvaro. Denna nya linje har blivit försiktigt understödd av EU, medan USA har intagit en mer avvaktande hållning.

Omvärlden har annars varit skeptisk till att avtala sig fram till vapenstillestånd i regionen efter Musharrafs misslyckade uppgörelse med norra Waziristans klanledare från 2006. Till saken hör också att klan­strukturerna av olika anledningar är stadda i förändring. Det har gjort det svårt att bedöma enskilda klanledares egentliga förmåga att upprätthålla ingångna avtal. Onekligen innebär en konstruktiv dialog ett steg i rätt riktning. Men den kan också komma att avslutas på ett abrupt sätt; som dagens attentat bekräftar är det ännu alldeles för tidigt att hoppas på färre attentat i Rawalpindi, Islamabad, Lahore och Karachi. Regeringens nya inriktning lutar sig därför mot de 750 miljoner dollar som USA har lovat att vika åt utvecklingsprojekt i regionen.

Men den nya inriktningen har också hjälpts på traven genom att valet i februari gav det sekulära pashtun-nationalistiska Awami National Party (ANP) under Asfandyar Wali Khan plats i regeringen och mandat att styra den nordvästra gränsprovinsen. Konsekvenserna av detta resultat kan komma att påverka hela ­regionens säkerhet. Som barnbarn till den något kontroversielle Abdul Gaffar Khan, en av ledargestalterna inom självständighetsrörelsen mot britterna, förvaltade Wali Khan redan från början ett visst socialt och politiskt kapital. Men efter ett politiskt liv ägnat åt den ”pashtunska frågan” är Wali Khan numera med egen rätt inskriven i pashtunernas historia av kamp för ökat självbestämmande. Wali Khan bedöms därför vara en av de få politiska ledarna som skulle kunna skapa tilltro, och bidra till att isolera de olika militanta elementen i regionen med någotsånär politisk preci­sion. Och häri ligger kruxet för Islamabad. Om Wali Khan lyckas med sin operation att på politisk väg avskilja de militanta från deras lokala stöd, gör han det med förhoppningar om eftergifter i form av ökat regio­nalt självstyre från Islamabads sida. Frågan är hur det påverkar drömmarna om ökad autonomi i de andra delarna av federationen.

Henrik Chetan Aspengren är doktorand vid School of Oriental and African Studies i London och för närvarande bosatt i Islamabad.