I två veckor har de länder som signerat Romfördraget – det avtal som ledde till bildandet av Haagdomstolen ICC – förhandlat i Ugandas huvudstad Kampala. Mest har fokus legat på ordet ”aggression”: hur ska aggression mellan länder rent juridiskt definieras? Och hur ska den i så fall straffas?

Hittills kan ICC döma i fall av folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Däremot inte för aggression.

111 länder har signerat Romfördraget från 1998 och sedan ratificerat det i sina parlament. De kallas domstolens medlemmar. Ytterligare 37 länder har signerat, men inte ratificerat.

Värdlandet Uganda ligger mitt i den region som dominerar ICC: samtliga fem pågående utredningar rör Öst- och Centralafrika.

Aggression ska nu definieras av domstolen som att en person med politisk eller militär kontroll över ett land planerar och genomför en attack mot ett annat, exempelvis bombardemang eller blockering av hamnar. Även stater som tillåter transitering av ett annat lands militär kan fällas för aggression.

Det kan dock i vissa fall vara tillåtet att starta krig, det finns i FN-stadgan regler om självförsvar och klartecken från säkerhetsrådet.

Värdlandet Uganda är ett exempel på hur svårt det är att i alla lägen fördöma invasioner. Få hade invändningar när Tanzanias armé 1979 invaderade Uganda för att störta Idi Amins blodiga regim.

Den kompromiss som redovisas från Kampala är komplicerad. Man tvistade länge om vem som får avgöra om ett lands ledare ska åtalas för aggression: Får ICC:s åklagare själv bestämma eller måste han vänta på FN:s säkerhetsråd? Utgången blev att båda kan, fast med förbehåll:

•I första hand avgör säkerhetsrådet. Om säkerhetsrådet vägrar kan ICC-åklagaren åtala på eget initiativ.

•Säkerhetsrådet kan dock blockera ett sådant åtal i 12 månader. Blockeringen kan förlängas hur många 12-månadersperioder som helst.

•Om åklagaren väcker åtal på eget initiativ kan bara personer från domstolens medlemsländer åtalas och de länder som vägrar samarbeta tillåts göra det.

•Om initiativet kommer från säkerhetsrådet gäller däremot inte de sista två förbehållen.

Det hör till bilden att tre av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet inte är medlemmar av ICC: Kina, Ryssland och USA.

Bill Clinton signerade Romfördraget 2000 men George W Bush avsignerade 2002 eftersom han befarade att amerikanska soldater i Irak eller Afghanistan kunde ställas inför rätta.

–Ärligt talat har vi varit oroliga över att domstolen ska få en åklagare som har politiska motiv, att amerikanska soldater åtalas trots att de försöker göra vad som är rätt, säger till Reuters Stephen Rapp, USA-ambassadör med ansvar för krigsförbrytarfrågor.

Japan betalar mer till ICC än något annat land. Den japanska representanten i Kampala, Ichiro Komatsu, var inte glad över utgången:

– En regering i ett land som är ICC-signatär, men omringat av länder som inte är det, kommer att få svårt att sälja in den här förändringen till sitt parlament, säger Komatsu till AFP.

Han kritiserade också att kompromissen ger straffrihet till alla icke-statliga aktörer.

Kompromissen ska nu godkännas av medlemsländerna innan den kan användas. Tidigast 2017 väntas den processen vara klar.