Jordbävningen den 12 januari, 7,0 på Richterskalan, drabbade det fattigaste landet på västra halvklotet. Den tätbefolkade huvudstaden Port-au-Prince med omnejd fick ta de hårdaste stötarna; där var förödelsen enorm. ”Det är som om flera Hiroshima-bomber träffat Haiti”, sade landets president René Préval, vars vita palats ligger i ruiner.

Siffrorna talar för sig själva: mer än 220000 döda, 300000 skadade, 1,5 miljoner hemlösa, 5000 skolor förstörda, åtta sjukhus totalförstörda och 22 svårt skadade.

Över en miljon haitier trängs nu, sju månader senare, i 1300 tältstäder i och runt huvudstaden. Och fler flyttar in; många av de som flydde ut på landet kommer tillbaka för att söka jobb och få tillgång till olika tjänster. Hyror och markpriser stiger, liksom risken för epidemier. Frustrationen växer bland befolkningen, som behöver jobb, bostäder, skolor och transporter för att kunna återgå till ett mer normalt liv.

I denna svåra miljö ska svenska Margareta Wahlström och hennes FN-byrå försöka få minis- terier, biståndsgivare, planerare, byggare och andra beslutsfattare på Haiti att tänka långsiktigt – att redan nu förbereda sig för nästa stora katastrof. Det kan vara översvämning, tsunami, orkan eller en ny jordbävning. Haiti ligger illa till för naturens nycker. Genom att planera och vara förutseende kan man minimera riskerna – och kostnaderna, både i liv och egendom, påpekar hon.

–Det verkar ju rätt självklart. Men i Haiti finns det inte kapacitet att göra så mycket. Detta är Haitis stora tragedi: en enorm fattigdom, brist på utveckling, svaga institutioner och brist på politisk kompetens under årtionden, säger Wahlström, som är chef för UN Disaster Risk Reduction, med säte i Genève, Schweiz.

Redan före jordbävningen samarbetade hennes FN-byrå med regeringen i Haiti. Men på kvällen den 12 januari rasade flera ministeriebyggnader ihop och många chefer och högre tjänstemän, som jobbade sent, omkom.

–Det som man försökte bygga upp har blivit brutalt beskuret på kompetens. Lägg därtill att det aldrig varit särskilt lätt att jobba på Haiti, säger Wahlström.

Det här betyder att många viktiga beslut inte blir fattade, trots att det brådskar. FN, Världsbanken, givarländer och hjälporganisationer trycker på, men Haitis regering har svårt att komma till skott.

–Regeringen, som får kritik av folket, säger att givarna inte skickar några pengar. Och givarna säger: ’Det måste ju finnas planer innan vi skickar pengar’. Och det är ju sant, fortsätter Margareta Wahlström.

Ett talande exempel är besluten om var man ska bygga nödbostäder för de som nu bor i tältläger: små, enkla ”hem” med vatten, el, säkerhet, skolor och sjukstugor, hus där hemlösa familjer kan bo i några år. Där satte sig markägarna på tvären.

–I Haiti är det sex, sju rika familjer som äger i stort sett all mark. Det finns inga lagfarter, inga registrerade ägare, många frågetecken.

Wahlström anser att det tog ”oacceptabelt lång tid” innan regeringen satte hårt emot, hot om att expropriera, för att få ”låna” mark för dessa nödbostäder:

–Det återspeglar tyvärr hur den politiska scenen ser ut.

Margareta Wahlström hoppas att president- och parlamentsvalen i november ska skapa den stabilitet som är nödvändig för att gå vidare.

– Den politiska situationen är väldigt flytande nu. Parlamentet finns inte längre, så regeringen fungerar egentligen utan mandat och presidentens legitimitet är ifrågasatt.

När markfrågorna nu ser ut att lösas räknar FN med att 120000 tillfälliga bostäder ska stå färdiga om ett år, i augusti 2011. I juli förklarade Haitis regering att över 100000 skadade hus är i så pass bra skick att man kan flytta tillbaka.

–Om man lyckas komma över sin rädsla vill säga, påpekar Wahlström.

–Förstörelsen i Port-au-Prince är enorm och vissa småstäder är helt utplånade. Det kommer att ta minst tio år att bygga upp Haiti igen, till ett ekonomiskt och socialt stabilt samhälle.

Wahlström ser skolan som den viktigaste faktorn i denna process:

–Tusentals skolor måste byggas upp igen. Och om man gör det med en viss garanti för att de inte rasar i nästa jordbävning, då kanske man kan ingjuta någon slags förhoppning hos folk om att det kan fungera.

–Det viktiga är att bygga upp säkrare – särskilt skolor, sjukhus och infrastruktur – och inte tumma på kvalitetskontrollen. Men vi ser redan att det är tveksamt om alla aktörer kommer ihåg detta under tidspress, säger hon.