Lissabons största torg Praça do Comércio har ännu inte internationellt protestrykte, trots att den enda lyx portugiserna i dag har råd att unna sig är förtvivlan.

På en liten kullerstensgata i stadsdelen Alfama, som sträcker sig från det gamla kungliga slottet Castelo de São Jorge på höjden och ner till Tajoflodens utlopp i Atlanten, ligger familjerestaurangen A Baiuca.

Här vankas ikväll som alla andra kvällar fado, Portugals själfulla, gitarrackompanjerade sång. Ja, och så kanske också grillade, färska sardiner – säsongen har startat.

I ett hörn av den 33 kvadratmeter stora matsalen med kakel på väggarna och hyllor belamrade med keramikpryttlar, fotbollsvimplar och spritflaskor, får gitarristen Victor Pereira precis plats med sin stol och sitt instrument. De olika sångarna, eller ”fadistas”, står ute bland matgäster och kanske oväntade deltagare; vem som helst får lov att ge sig in i sången.

Det påminner om gruppterapi. Fadistorna sjunger smäktande om ”saudade”- ett ord som portugiserna själva säger inte kan översättas men som kan återges ungefär som längtan, åtrå, nostalgi och melankoli.

De spruckna vibratona kan få vem som helst att vilja hänge sig åt oförblommerad självömkan – eller hoppa från närmsta bro.

– Äsch, det där är en lite romantiserad bild, det finns faktiskt humoristisk fado också, svarar Victor Pereira på frågan om huruvida fadon fångar den portugisiska folksjälen; om portugisernas desperation alltid mynnar ut i klagosång snarare än i uppror – ställd med tusen brasklappar om att man inte kan göra svepande generaliseringar om tio miljoner människor. Men ändå.

– Fadon var länge ett sätt att sprida nyheter i tider och trakter där folk inte kunde läsa: om ett barn dog så skrev man en fado om händelsen och sjöng om den tills folk började glömma, förklarar gitarristen.

Men det är något lurt med lugnet i Lissabon. Portugals skuldkris, som hittills drivit 2,7 miljoner människor mot gränsen till fattigdom, och de redan fattiga till ännu djupare olycka, har hittills inte piskat fram de ilskna arbetar- och ungdomsprotester som omvärlden sett i Grekland och Spanien.

Det har hållits två halvhjärtade generalstrejker. När Portugals två största fackföreningar utlyste ”den största strejken någonsin” för två år sedan så förekom varken upplopp eller marscher mot parlamentet, inga arga studenter eller kravallpoliser beredda på bråk.

Färjorna från Tajo-viken, tunnelbanan och tågen slutade gå, men de flesta kontor och affärer i både Lissabon och andrastaden Porto höll öppet som vanligt. Ändå ligger arbetslösheten på 15 procent, bland ungdomar på desperata 35 procent.

– Portugisernas självbild sammanfaller inte sällan med den som fadon förmedlar: Vi ser oss som konfliktskygga och flegmatiska, inte så yviga i våra känsloreaktioner. Vi tycker till exempel att spanjorer är högljudda och bullriga, berättar Mário Monteiro de Sá, 28, som arbetar i EU-parlamentet i Bryssel.

– Detta är förstås stereotyper, men ibland kan en väl innött självbild bli en självuppfyllande profetia, förklarar parlamentsassistenten.

Framför finansdepartementet, på det soldränkta torget Praça do Comércio som leder rakt ut i det oändliga glittrande Atlanten, hölls i februari i år den största demonstrationen sedan regeringen förra året bad euroländerna och IMF om krislån, och därmed tvingades sjösätta fler och hårdare åtstramningspaket.

Enligt arrangörerna deltog över 300000 i protesten vid vattnet. Polisen gissar på betydligt färre. Det gick i alla fall fredligt till.

– Salazars diktatur handlade om att böja sig för makten, att böja sig för auktoriteter. Att det funkade – diktaturen höll i 48 år utan att någon revolterade – kan tolkas som att vi ofta valt säkerhet före frihet, att vi inte tycker att det är värt att riskera nacken i protester, säger Tiago Vaz, 36, arbetslös tjänsteman i Lissabon, med hänvisning till den fascistiska portugisiske diktatorn Antonio de Oliveira Salazar som styrde landet 1926–1974.

Men analytiker säger att det mycket väl kan skapas mer oro framöver när några av regeringens mest långtgående åtstramningsåtgärder träder i kraft.

Oron kan förstås ta sig humoristiska uttryck: när det internationella kreditvärderingsinstitutet Moody’s förra sommaren nedgraderade Portugals kreditvärde till skräpstatus så hackades institutets hemsida och en bild på den förste portugisiske kungen Afonso Henriques lades ut i stället.

”Afonso nedvärderar den här hemsidan till Z. Hans svärd kommer att sitta i er röv”, lydde meddelandet från portugisiska hacktivister.

Protestgrupper på sociala medier uppmanade samtidigt arga portugiser att sända sina skräppåsar till Moody’s huvudkontor i New York.

I fadobaren Tasca do Xico i Bairro alto – Gamla stan – sjunger fadistan Marisa de Amadora på sitt fjärde decennium. Hennes rygg är rakare än vilken ungdoms som helst, och rösten bär långt ut över lokalen som är packad med turister och hemmaflanörer.

För fadon – ödet – ska bäras med värdighet och inte med självömkan. Stor skillnad.