–Vilken känsla! Vilken lycka! Vilken stolthet att vara chilenare. Och vilken tacksamhet mot Gud! twittrade Chiles president Sebastián Piñera en minut före tolvslaget natten till onsdagen, chilensk tid.

Då kom Florencio Ávalos, den förste av de 33 räddade gruvarbetarna, upp ur underjorden med hjälp av den specialbyggda kapseln Fenix II. Som sina olycksbröder hade han överlevt 68 dagar i bergets djup efter ett ras i koppargruvan den 5 augusti.

–Chi-chi-chi, le-le-le, skanderade de väntande vid San José-gruvan denna klara kalla natt i Atacamaöknen.

En hel värld, uppemot en miljard människor eller var sjunde invånare i världen, har sett tv-bilder från Chile, som inte lämnade någon oberörd – allra minst gruvarbetare och deras anhöriga världen över. På den 31-årige tvåbarnspappan Florencio Ávalos, och de som kom efter honom i den trånga räddningskapseln, väntade anhöriga och läkarteam men också Chiles och Bolivias presidenter, beteendevetare (däribland från amerikanska Nasa) samt, på behörigt avstånd, 1500 journalister från 39 länder.

Florencio Ávalos, grävchef i gruvan, bar som alla räddade mörka solglasögon eftersom läkarna inte säkert visste hur ögonen skulle klara att möta nattens strålkastare och därefter dagsljus efter drygt två månader i ett gruvhål. Men Ávalos, som också hade en yngre bror nere i gruvan, såg förbluffande välbehållen ut när han äntligen kunde andas frisk luft och omfamna sina kära.

För Ávalos familj blev räddningsaktionen av allt att döma en känslomässig bergochdalbana. Familjen tvingades fly in i Röda Korsets kafeteria, sedan journalister trampat ner deras tillhörigheter och tält, berättar nyhetsbyråerna.

Totalt 50 kilometer måste den specialbyggda kapseln föras upp och ned i berget innan räddningsinsatsen kan slutföras. Ner i gruvhålet för att leda aktionen skickades tre modiga räddningsarbetare, däribland en sjuksköterska från armén. Hela förloppet när kapseln skickades upp med de räddade följdes sedan med hjälp av videokamera.

”Omfamningar. Leenden. Stora applåder!!!!” twittrade gruvministern Laurence Golborne.

Nummer två som kom upp ur underjorden var Mario Sepúlveda. Han hade redan innan dess blivit känd som ”korrespondenten i helvetet” för de videofilmer och referat han skickat upp ur gruvhålet. Sepúlveda har imponerat och erbjudits tv-jobb, men när han efter räddningen satt framför tv-kamerorna med sin familj betonade han att vill bli behandlad som en vanlig gruvarbetare.

–Jag vill inte bli behandlad som en artist eller skådespelare.

Sällan eller aldrig har villkoren för gruvarbetare – ett av världens farligaste jobb – hamnat så i fokus. Chile har världens största koppartillgångar och gruvnäringen står för 50 procent av landets exportinkomster. Den vältalige Mario Sepúlveda passade på att framhålla att arbetarskyddet måste förbättras.

–Det här landet måste förstå att vi kan göra förbättringar. Folk i näringslivet måste hjälpa till så att det blir förändringar för arbetare. Saker och ting kan inte förbli som de varit.

–Jag har varit med Gud och med djävulen, men Gud vann. Jag tvivlade aldrig på att Gud skulle få ut mig, sade han enligt den chilenska tidningen La Tercera.

Mario Sepúlveda prisade insatsen.

–Jag känner mig stolt. Psykologer och läkare gav oss vårt liv tillbaka. De läkte oss fast vi befann oss 700 meter ned under jorden. Vi använde oss av vår erfarenhet som gruvarbetare, men de hjälpte oss.

Den yngste av de instängda var blott 19 år, den äldste 63. En lider av diabetes, några andra har högt blodtryck.

De levde instängda utan kontakt med omvärlden från raset den 5 augusti i år fram tills dess att en första mirakulös kontakt upprättades genom ett litet borrhål den 22 augusti. Då fick deras anhöriga veta att alla var vid liv och mådde efter omständigheterna väl. Därefter följde en ångestfylld väntan fram tills dess att ett större borrhål var färdigställt så att räddningskapseln kunde skickas ned.

Nere från gruvans djup friade en instängd, Esteban Rojas, till sin livskamrat som han har tre barn med – och barnbarn. Någon kyrklig vigsel hade paret aldrig brytt sig om tidigare. Men Esteban Rojas partner svarade ja, så nu väntar bröllop.

Nästa prövning för de räddade blir att klara den psykiska återhämtningen. Hur det kommer att gå beror dels på vars och ens individuella förutsättningar och dels på hur deras närmaste omgivning förhåller sig, enligt experterna.

Nu står också bokförlag och filmproducenter i kö för att få ensamrätt till deras berättelser – även av dem som vill förbli vanliga gruvarbetare.