Asiatiska pigor lever rättslöst

I Libanon är det så vanligt med hembiträden från Sri Lanka att ordet för lankesiska på vanligt talspråk blivit synonymt med piga. Barn som uppfostras av asiatiskt tjänstefolk börjar tala ”Pidgin Arabic”, klagar språkforskare i Beirut. Det är symptom på ett fenomen som märks över hela Mellanöstern: de miljontals migrantarbetarna från Asien. De bäst lottade och utbildade kan göra karriär inom serviceyrken, men andra hamnar långt ned på den sociala skalan. Längst ned finns pigorna.

Alla hembiträden utnyttjas inte under slavliknande villkor. Alla tvingas inte att arbeta omänskligt långa dagar, alla berövas inte sin lön och rätt till fridagar. Men alltför många blir rättslösa och utlämnade åt arbetsgivarnas godtycke. Men en pigdebatt börjar så smått växa fram i arabvärlden. I Libanon har Human Rights Watch, HRW, varit drivande.

–Den begränsade arbetsrätt som finns i Saudiarabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten och Libanon gäller inte för dem som jobbar i hushållen, säger Nadim Houry på HRW, i Beirut.

Mer än ett hembiträde omkommer i veckan i Libanon – ofta efter fall från höga byggnader, i flyktförsök eller självmord.

De som lyckas fly hamnar ofta på den katolska hjälporganisationen Caritas skyddade boende. I en liten lägenhet på hemlig plats i Beirut träffar jag kvinnor från Sri Lanka, Etiopien, Filippinerna, Bangladesh och Nepal. Några har småbarn. Här får de mat och kläder och hjälp att komma hem, i bästa fall med den magra lönen i behåll.

Jag träffar asiatiska och afrikanska kvinnor som har lämnat sina egna barn därhemma för att vara tjänstefolk åt libanesiska familjer på två- eller treårskontrakt. En lankesisk nunna säger beklagande att strömmen av pigor till Mellanöstern slår sönder familjelivet på Sri Lanka. Fattiga kvinnor drivs att ta jobb i Mellanöstern till en usel grundlön: 150 dollar i månaden plus mat och logi. Ofta har migrantarbetarna många att försörja därhemma.

En filippinska på Caritas boende bryter samman framför mig. Hennes gamla mamma, som skulle ta hand om hennes egna fem barn, har plötsligt avlidit. Vem som nu tar hand om hennes barn vet inte filippinskan. Hon orkar inte arbeta längre och har brutit sitt kontrakt. I och med det går hon miste om sin lön.

16-åriga Kala, en tamilsk flicka från Sri Lanka, förlorade sin pappa och två bröder i tsunamin 2004. Tamilska tigrarna, LTTE, tvingade henne att bli barnsoldat, men hon lyckades fly till Libanon på ett falskt pass. Men värdfamiljen misshandlade henne. Med UNHCR:s hjälp försöker man nu ge Kala asyl i tredje land.

En timid lankesiska, vi kan kalla henne Manel, utnyttjades under slavliknande förhållanden av en libanesisk familj i tio år.

–Jag hölls som fånge i huset. Dörren låstes utifrån när värdfamiljen gick hemifrån.

Hon lagade mat, städade, tvättade, strök – ofta långt in på natten.

–Jag fick bara lön första året. När jag frågade efter min lön, för att skicka hem pengar till Sri Lanka, ­skrek de åt mig.

Hon säger att hon aldrig hade lediga dagar och att hon inte fick använda telefonen.

–När min mamma på Sri Lanka ringde svarade Madame att det inte fanns någon med mitt namn i huset. Min familj trodde att jag var död.

–Jag tänkte att detta var mitt öde. Jag ville inte ta livet av mig för min mammas skull, säger buddhistiska Manel.

En son i värdfamiljen gav henne en chans att fly. Caritas advokater har nu hjälpt Manel att få ut hälften av de nio årslöner hon har att kräva. När hon får den andra halvan ska hon återvända hem.

Manels fall har blivit känt i libanesiska medier. Frihetsberövande är olagligt även i Libanon, men chansen för Manel att stämma arbetsgivaren är liten.

–Det kan bli bevisvärderingsproblem när ord står mot ord. Domare tenderar att ta parti för arbetsgivaren, säger Nadim Houry på HRW.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg