Det är vår i luften i Libanon. Efter nattens regn kommer strålande sol och det är läge att vädra sängkläder och hänga ut dammiga mattor.

Men det är också oro i luften. Libanon har sedan den 24 november varit utan statschef och frågan är om landet kommer att få någon den 11 mars, när det är tänkt att parlamentet ska samlas för att rösta om saken. Men detta val har nu redan uppskjutits femton gånger.

Det kan naturligtvis tyckas farsartat eller patetiskt, beroende på hur man ser på saken. Men i grunden är det en tragik för ett folk som genom åren har visat en enastående återhämtningsförmåga. Många säger att ”vi vill ju bara leva våra liv”, medan de förbannar sina politiker som tänker på egenintresset mer än Libanons bästa.

Utanför Libanons och Syriens farvatten ligger sedan ett par ­dagar den amerikanska jagaren USS Cole. Amfibiefartyg, redo för landstigning, sägs vara på väg – om de inte redan är det. Detta är klassisk kanonbåtsdiplomati.

En amerikansk regeringskälla har för nyhetsbyråer förklarat att Washington är mycket bekymrat över situationen i Libanon och beskriver flottstyrkan som ett sätt att ”stärka stabiliteten i regionen”.

Libanons premiärminister Fouad Siniora – som inte erkänns av oppositionens 8 mars-rörelse – förnekar att han skulle ha bjudit in de amerikanska krigsfartygen. Sinioria hävdar att de enda örlogsfartyg som finns i libanesiskt vatten tillhör FN-styrkan Unifil.

Talmannen Nabih Berri, som tillhör oppositionen, hävdar att USS Coles närvaro är kopplad till händelserna i Gaza.

– Målet för krigsfartygen är Gaza. De ska se till att det som är tänkt att ske också kommer att ske utan att någon kan komma till (palestiniernas) undsättning, ­säger han enligt Al-Jazeeras nättidning.

Den libanesiska nättidningen Lebanon NOW, som står regeringssidans 14 mars-rörelse och Haririklanen nära, påpekar att USA har ökat trycket mot regimen i Syrien den senaste tiden. USA:s finansdepartement har fryst den syriske affärsmannen Rami Makhloufs tillgångar. ­Makhlouf är kusin till Syriens president Bashar al-Assad och dessa sanktioner ses därmed ett skott rakt mot toppskiktet i Damaskus.

Syriska dissidenter beskriver Baathregimen i Damaskus som en ren familjeangelägenhet, ”en maffialiknande klan”. I den närmsta kretsen runt presidenten, allmänt kallad Bashar, finns hans yngre bror Maher och svågern Shawkat. Den tidigare vice presidenten Abdel Halim Khaddam har hoppat av och sällat sig till oppositionen i utlandet. Han har skakat regimen genom att ­alliera sig med Muslimska brödraskapet.

Syrien har slagit till hårt mot den inhemska oppositionen, som genom sin Damaskusdeklaration för några år sedan, visade att hela skalan av dissidenter kunde samlas kring en gemensam plattform.

I Syrien framträder visserligen ingen öppet som muslimbroder, eftersom det är belagt med dödsstraff att vara med i Brödra­-­skapet. Men både syriska dissidenter och omvärlden är tämligen eniga om att Brödraskapet kommer att bli den mäktigaste kraften i Syrien den dag Baath­regimen faller.

Det är också därför Washington numera talar om att man vill se ett förändrat beteende från ­Syriens sida, inte en regimförändring.

– Det är Israel som har övertygat USA om att det är bättre att låta Bashar al-Assad sitta kvar, hävdar välinformerade libanesiska bedömare.

Hur påverkar då detta Libanon? Syriska dissidenter menar att Damaskus främsta skräck är att ett demokratiskt experiment i Libanon ska lyckas. Om det fungerar i Libanon, varför skulle då inte också Syrien kunna ha ­demokrati, lyder denna argumentationslinje.

Även om både Syrien och Iran står på den libanesiska oppositionens sida så har de inte identiska intressen i Libanon. Änkan efter Hizbollahs militäre befälhavare, den terroristanklagade Imad Mughniyah, har skapat rubriker genom att från Teheran anklaga Syrien för makens död i samband med ett sprängdåd i Damaskus. Syriens allians med Hizbollah kan beskrivas som taktisk, medan banden mellan det libanesiska shiapartiet och Iran är mycket starkare.

Mitt i all spänning som genomkorsar det vackra Libanon, omgärdat av Medelhavet och snöklädda berg, kom ett meddelande som slog ned som en bomb häromdagen: att Saudiarabiens ambassad i Beirut har uppmanat sina medborgare att lämna landet. Kuwait och Bahrain följer saudiernas exempel.

Som en besvärjelse talar libaneserna om sin oro för ett inbördeskrig och rädslan för att det ska bryta ut redan i mars – alltmedan de fortsätter sina liv som vanligt, åker upp till Faraya för en skidtur, om de har råd, eller hänger ut sina sängkläder för vädring.

Och frågan är om Libanon kommer att ha en ny statschef före Arabförbundets toppmöte i Damaskus i slutet av denna ­månad – eller om Libanons stol kommer att gapa tom.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg