Kosovo var i uppbrott: Tito hade genom författningen från 1974 i praktiken lyft ut Vojvodina och Kosovo ur Serbien, främst för att vingklippa den serbiska nationalismen i Belgrad. Något år tidigare hade han gjort samma sak i Kroatien. Albanerna i Kosovo var de som vann mest på saken och Bakalli sjöd av entusiasm varje gång vi träffades.

Pengar pumpades in i Kosovo. Serber, kroater och slovener klagade: det var deras pengar som nu försvann i ett svart hål. Helt sant var det inte; en hel del kom universitetet i Priština till del, en jättelik utbildningsmaskin som spottade ut albanologer, folklorister och mycket tvivelaktiga ”historiker”, däremot få ingenjörer, kemiker eller ekonomer. På den tiden var studenterna fascinerade av det stalinistiska Albanien som de inte kunde besöka. När jag berättade att jag varit där tindrade deras ögon. Min kritik av Hoxhas diktatur intresserade dem inte.

Jugoslaviens slaver muttrade om att albanerna förökade sig som kaniner och sakta men säkert gjorde livet omöjligt för serberna i Kosovo. I klostren viskade uppskrämda serbiska munkar om mordbränder och nattliga överfall. Efter Titos död 1980 började Belgrad bekämpa vad man såg som en hotfull albansk nationalism. I summariska ”rättegångar” dömdes unga albaner på löpande band till sammanlagt tusentals år i fängelse. Det kunde räcka att ha en av Enver Hoxhas – oläsbara – böcker hemma i bokhyllan. Albanerna drog sig undan, bojkottade undervisning och val, och började bygga ett parallellt samhälle finansierat främst av albanska gästarbetare i Västeuropa. Azem Vlasi tog över som ledare, en butter, outgrundlig person. Borta var optimismen från Bakallis dagar. Till sist gjorde sig Belgrad av med Vlasi och Ibrahim Rugova växte fram som albanernas ledare, kedjerökande och draperad i sidenscarf, med vanan att tala i politiska floskler och skänka besökaren en sten från Kosovo som minne. Jag har fortfarande flera liggande i byrålådan hemma i Wien.

Det albanska samhället i Kosovo eller i moderlandet förblev gåtfullt; vad jag trodde var kunskaper visade sig ofta vara förmodanden. Ingen – solid – journalist jag någonsin känt har talat eller läst albanska. En specialist, en professor i München, avrådde mig från att försöka tolka albansk politik och istället studera genealogi, ta reda på vem som var släkt med vem och vilka klaner som var fiender. Belgrad förstod nästan lika litet: ibland verkade repressionen växa fram ur ren rådvillhet. Och växte gjorde den.

Den 24 april 1987 lovade en fram till dess ganska okänd serbisk politiker sina landsmän i Priština att ”ingen ska få slå er”. De hade klagat över albanskt förtryck. Politikerns namn var Slobodan Milosevic och resten är samtidshistoria.