Nyligen sa FN för första gången ifrån på skarpen. I en resolution krävdes begränsningar för det fortfarande helt fria hajfisket plus ett stopp för den kritiserade rovjakten på hajfenor.

Merparten av världens hajar fångas idag av stora fiskeflottor enbart för att få tag i deras fenor. De används i hajfenssoppa som är en delikatess i hela Östasien med förment magiska egenskaper, framför påstås den manliga potensen öka. För att komma åt de åtråvärda och mycket dyra ryggfenorna (cirka 100 dollar per kilo) fångas hela den enorma hajen, fenorna skärs av och den blödande kroppen slängs tillbaka i havet där fisken saknar alla möjligheter att överleva.

Det grymma hajfensfisket spelar en viktig roll för att hajbeståndet minskar. Främst drabbas de stora hajar som rör sig i öppna havet. Men också det omfattande industriella rovfisket av framför allt tonfisk och svärdfisk medför att stora mängder hajar fångas som biprodukter när haven dammsugs av de moderna fiskeredskapen. Denna död drabbar mest hajar som lever längre ned i havet med längre reproduktionstid.

Vid AAAS-mötet i Boston presenterades statistik som visar på en dramatisk nedgång för många av de vanligaste hajarna. Experterna gör reservationen att vi fortfarande vet så litet om dessa fiskar att alla siffror är osäkra.

En halvering sedan 1970-talet av hela hajbeståendet i stort anses helt sannolikt. Men mätningar i bland annat nordvästra Atlanten visar att vissa av de största hajarna som hammarhajen, tigerhajen och blåhajen ligger betydligt sämre till med minskningar med upp till 95 procent.

Redan har 21 hajar och rockor klassats som utrotningshotade, bland dem vithajen. Och inom kort sätts ytterligare elva släktingar upp på den så kallade röda listan, till exempel den välkända hammarhajen.

Förutom begränsningar av fisket kan speciellt skyddade områden – marina naturparker – vara möjlighet att skydda hajarna, menar experterna.

På Boston-mötet presenterades helt nya upptäckter om två av de största hajarna som skulle underlätta denna strategi. Forskare i Kalifornien har försett 150 stora vithajar och 200 hammarhajar med elektronisk märkning som gör att deras rörelser kan följas. Det visar sig att hajarna simmar omkring på stora områden men att de också har speciella samlingsställen där de stannar under lång tid. Hammarhajarna rör sig tämligen nära kusten från Mexico till Ecuador. Längs hela rutten hade de dessa samlingsplatser – ofta vid öar, berättade Peter Klimley, legendarisk hajforskare.

Vithajarna har ett liknande beteende. Forskarnas teori är att de söker föda eller parningspartner vid dessa mötesplatser.

Inger Atterstam

inger.atterstam@svd.se

Fler artiklar