Mellanösternkonflikten har gått i sjuårscykler: från förhoppningarna efter Osloavtalet 1993, till det katastrofala misslyckandet i Camp David 2000 fram till fredsinitiativet i Annapolis i november 2007. Det vore frestande att tala om att de sju svåra åren efter Camp David nu ska följas av sju bättre år efter mötet i Annapolis. Där lovade Israels premiärminister Ehud Olmert och palestiniernas president Mahmoud Abbas att göra sitt yttersta för att nå en fredsuppgörelse före detta års slut.

Men i Mellanöstern brukar pessimisterna få rätt. De kan peka på att de israeliska bosättningarna fortsätter att växa och på att Islamiska jihad från det Hamasstyrda Gaza, där Abbas inte har något att säga till om, skjuter raketer mot israeliska civila i Sderot. Det i sin tur framkallar israeliska flyganfall och krav på ännu en markinvasion i ett Gaza där 1,4 miljoner människor är belägrade och där den privata industrin har fått slå igen.

Ska utvecklingen vändas krävs en fast amerikansk hand. Dessutom kan man, som utrikesminister Carl Bildt, konstatera att det krävs att Bushadministration uppträder som ”genuint opartisk aktör”. I det korta perspektivet måste Bush tvinga Israel att först frysa utbyggnaden av alla bosättningar, vilket Mitchellplanen föreskrev för några år sedan. Och för att det ska bli ett fredsavtal måste palestinierna få en livskraftig stat med östra Jerusalem som huvudstad – även om Mahmoud Abbas vet att flera stora bosättarblock kommer att tillfalla staten Israel även efter en tvåstatslösning.

Abbas har fler heliga kor att slakta för att få fred, främst i fråga om hur flyktingarnas rätt att återvända ska förverkligas. Det offret klarar han inte utan stöd från inflytelserika arabstater. Tvisten om vattenkällorna är en annan stötesten.

Bushs förestående besök i Ramallah blir spektakulärt och kommer att jämföras med Bill Clintons resa till Gaza 1999. Jag minns en tioårig flicka i Gaza som träffade Clinton då, för nio år sedan. Hon hade fått presidentens ögon att tåras när hon berättade om sitt liv och om sin längtan efter sin pappa i israeliskt fängelse. Hos denna flicka, liksom hos många andra Gazabor, tände Clinton ett hopp som flammade upp kort och intensivt innan det tvärt slocknade. Sådana politiska tomtebloss kan tända bränder i Mellanöstern. Det vet vi efter fiaskot i Camp David 2000.

President Bushs strategi har varit att försöka skjuta in en spricka mellan de föregivet ”moderata” arabstaterna (vilka alla är mer eller mindre auktoritära) och vägrarblocket Hamas, Hizbollah och Iran. Att Syrien, en taktisk allierad till vägrarfronten, deltog i Annapolis blev en triumf för president Bush.

Jag har hört israeliska analytiker på högerkanten avfärda Annapolis som ”charader” vars egentliga innebörd var att isolera Iran från arabvärlden. Vägrarideologer på båda sidor – extremister som Irans president Ahmadinejad, Hamas maximalistiska gren liksom den israeliska bosättarhögern – har alla ett intresse av att Annapolis misslyckas.

Ett misslyckande kan leda till en politisk jordbävning, med skalv som kommer att kännas i arabstaterna och även nå västerländska intressen och trupper i muslimska länder.

Det är uppenbart att flera arabstater nu garderar sig för att klara sådana skalv. Irans president Ahmadinejad bjöds nyligen in till Gulfarabernas toppmöte i Qatar; Saudiarabien stod värd för hans pilgrimsfärd till Mecka; Egypten, vars relationer bröts med Iran revolutionsåret 1979, överväger att återuppta dem. Iraks shialedda regering vägrade att delta i Annapolis.

Men trots polarisering mellan Iran och USA har dessa fiendeländer ett gemensamt intresse av att Pakistan inte faller i sunnifundamentalisters händer. I Bagdad anses det förbättrade säkerhetsläget till stor del bero på att Iran har pressat hetsporren Muqtada Sadr att dra ned på sina attacker.

Knäckfrågan blir därmed: om en förutsättning för att Irak ska stabiliseras är samtal med Iran, finns det då någon chans att lösa den israelisk-palestinska konflikten om inte USA gör försök att tala med Teheran också om detta? Här finns kanske en kil att slå in. Konservativa pragmatiker i Iran gillar inte Ahmadinejad.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg