Han var Pakistans folkvalde premiärminister, som hade störtats och sedan hängts på order av sin den nye diktatorn; General Zia ul-Haq. Benazir Bhutto var då 26 år och upplevde att hon var förutbestämd att ta vid efter att fadern hade tystats.

I ett ungt land som präglats mer av våld och diktatur än demokrati tog hon rollen som symbol för en politisk familjedynasti. Benazir Bhuttos liv slutade, liksom faderns, i en tragedi som kommer att göra även henne till en politisk martyr.

Benazir Bhutto växte upp i Pakistans tjusigaste miljöer; där eliten skickade sina barn till privatskolor och ridläger. Hon studerade vid både Harvard och Oxford och ingick sedan ett arrangerat äktenskap en man som hennes mor valt ut, och födde tre barn.

Hon blev den karismatiska ledaren för Pakistanska folkpartiet, och valdes till premiärminister 1988 och 1993. Som den första kvinnliga ledaren för ett muslimskt land blev hon ett spännande fenomen i västvärldens ögon, liksom både älskad och avskydd i sitt eget land.

Som premiärminister anklagades hon för grov korruption av sina motståndare. Enligt president Pervez Musharrafs regering lyckades Bhutto och hennes man under tiden vid makten stjäla en och en halv miljard dollar från statskassan och sätta in på sina utländska konton. Bhutto nekade till allt.

För att undkomma det som hon tyckte var politiskt motiverade utredningar tillbringade hon åtta år i exil i Dubai och London. Hon förblev hela tiden ledare för sitt parti och bedrev ett intensivt lobbyarbete för att vinna sympati från omvärlden för demokratiska val i Pakistan.

Hon fick till sist gehör bland annat från USA, när allt fler i Washington började ifrågasätta alliansen med Pakistans president Musharraf och de tio miljarder dollar som skickats till hans regering sedan 2002.

Förhoppningen blev att Bhutto skulle bli början till något som åter kunde kallas för folkstyre i Pakistan. Musharraf pressades hårt för att avskriva anklagelserna om korruption och välkomnade så motvilligt allmänna val och ett eventuellt samarbete med den mycket populära Bhutto.

Så återvände hon till sist hem i höstas, med ambitionen att väljas till Pakistans premiärminister ännu en gång. Det fanns en viss avvaktande misstänksamhet hos många av hennes supportrar mot att hon lierat sig med Musharraf, men runt 200 000 människor kom ändå ut på gatorna för fira.

Hon hann inte färdas mer än några få kilometer från flygplatsen förrän den första attacken riktades mot henne. Hon överlevde, men anklagade snabbt Musharrafs säkerhetstjänst för att ha infiltrerats av extremister som ville bevara militärdiktaturen till varje pris.

Trots attentatet vägrade hon att ändra sitt sätt att bedriva det politiska kampanjarbetet. Hon kallade sig för de fattigas vän, och räknade många av dem som varken hade tillgång till radio, tv eller tidningar till sina väljare. Om de inte såg henne med egna ögon så fanns hon helt enkelt inte för dem, förstod hon. Därför valde Bhutto också att gång på gång anordna stora öppna politiska möten som liknade rena kravaller, där hon själv stod i mitten och skrek sig hes i en megafon.

Hon var väl medveten om riskerna. I en intervju med med bland annat Svenska Dagbladet i sitt hem i Karachi efter attentatet den 18 oktober var hon samlad och föreföll lika beslutsam som tidigare.

Hon fick frågan vad som skulle hända om hon dog. Då var hon först tyst i några sekunder. Sedan sade hon:

– Jag är bara en av många som vill ha demokrati i det här landet.

Benazir Bhutto blev 54 år.

Jenny Nordberg

jenny.nordberg@svd.se

Fler artiklar