Sexton arabiska länder, inklusive Palestina - nationen som inte har en stat - är samlade i Annapolis. Den breda uppslutningen är en framgång i sig. Den största överraskningen är att Syrien, som stöder palestinska Hamas och Islamiska jihad och som är försörjningsled mellan Iran och Hizbollah i Libanon, deltar på mötet.

Men förväntningarna var från början lågt ställda i Mellanöstern. Det finns många skäl till det efter misslyckandet i Camp David mellan Israels Ehud Barak och palestiniernas Yasser Arafat för sju år sedan. Fiaskot då ledde till utbrottet av den andra, våldsammare intifadan med palestinska självmordsbombare mot civila israeler och då Israel tog ett järngrepp över Västbanken igen, satte i gång med byggandet av muren/barriären, lät bosättningarna expandera och isolerade Gaza helt efter sin evakuering av bosättarna därifrån och efter Hamas segerval.

Gaza är nu förklarat ”fiendeland” av Israel; Västbankens palestinska områden är som hålen i en schweizerost, genomkorsade av bosättningar och stora bosättarvägar; östra Jerusalem är en stad dit Västbanks- och Gazapalestinier endast kan drömma om att komma.

Opinionsmätningar i både Israel och bland palestinierna visar att båda folken vill ha fred. Men i dag är det allt färre israeler som minns var den gröna linjen (stilleståndslinjen från 1949) en gång gick. Spåren av den är bortsopade på marken. Bosättningspolitiken har i sin tur fått tron på att Israel verkligen vill ha en tvåstatslösning att falna på palestinsk sida. De falanger som kräver en islamisk stat från Medelhavet till Jordanfloden har stärkts, påhejade av Iran.

I stället för att se det som en kamp om territorier finns det nu fler unga araber än tidigare som beskriver konflikten i religiösa termer. ”Ehud Olmert talar ju om Israel som en stat för judarna, så det är väl inte så konstigt att vi också talar om konflikten i religiösa termer”, säger de till SvD i Beirut.

Arabiska veterandiplomater säger med viss avvaktan att de för regionens bästa hoppas att Syrien ska kunna återföras till det arabiska lägret, bort från sin allians med Iran. Det skulle göra Hamas och Islamiska jihad mindre beroende av Iran, vilket skulle öka förutsättningarna för en tvåstatslösning och ge större utrymme för den traditionalistiska falangen inom Hamas, på bekostnad av de hårdföra maximalisterna, heter det.

Men de medger att det är långt dit. Flera stora omvälvningar har ändrat på maktbalansen i regionen: Såväl Israel som Syrien och palestinierna har fått mycket svagare ledare, samtidigt som det shiitisk-persiska Iran - ironiskt nog med USA:s hjälp - har blivit av med sin ärkefiende Saddam Hussein i Bagdad. Därför är utgångsläget så mycket svårare för denna fredskonferens än när den förra stora samlades i Madrid 1991.

Då stod USA på sin höjdpunkt sedan man drivit ut Saddam Husseins trupper ur det ockuperade Kuwait i bred allians med ett flertal länder i regionen, inklusive Syrien. Men Madrid ledde ingenvart. I stället gjorde Yasser Arafat upp i hemlighet med Israel i Osloprocessen 1993. Men Oslo ledde inte till en tvåstatslösning. Grälet om vem som bär skulden till det pågår än.

En av PLO:s veteraner, Shaufiq al-Hout, som representerat palestinierna i Libanon från 1964 till förra året, förutspådde redan hösten 1993 att Osloprocessen skulle bli ett misslyckande. Nu tycker Shaufiq al-Hout att han fick rätt i sin dystra profetia:

– Både israeler och palestinier har förlorat fler personer under ”fredsprocessen” än under de krig de har utkämpat. Mer mark har konfiskerats, fler restriktioner har lagts på det palestinska folket, Jerusalem har blivit helt judaiserat. Och där står vi nu med belägringen av Gaza, säger Shaufiq al-Hout till SvD i Beirut.

En halvtimmes väg från PLO-veteranens hem träffar jag Alaa, socialarbetare bland utfattiga statlösa palestinska flyktingar som inte är registrerade av FN. Alaa trodde på ”Oslo” en gång, men hans hopp dog när bosättningarna växte och när Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördades av en israelisk extremist i november 1995.

Nu tycker Alaa, liksom många statslösa palestinier med honom i Libanon, att tanken på en tvåstatslösning är dödfödd. ”Jag tror på motståndet i stället”, säger han. Det Iranstödda och shiitiska Hizbollah har blivit förebilden för en sunniarab och sekulär vänsterman som Alaa.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg