Hisan Gnasnjanj, tolken som har tagit oss med från Pristina, stannar för att ta bort bilplåtarna med den förrädiska landsbeteckningen ”KS” som visar att bilen hör hemma i det FN-styrda Kosovo med dess kosovoalbanska befolkningsmajoritet.

–Här i norra Mitrovica är det Belgrad och serberna som styr. Och de godkänner inte FN-förvaltningen i Pristina, säger Hisan.

Fotografen Yvonne Åsell tar bilder när han hastigt avlägsnar skyltarna från den ålderstigna röda Mercedesen. Plötsligt upptäcks vi en av grupp serber på andra sidan gatan. En av dem kommer rusande mot oss. Han är illröd i ansiktet och på gränsen att spricka av ilska.

–Här ska inte fotograferas, vrålar han och skakar näven åt oss. Helskinnade kommer ni inte härifrån, dundrar han och ger sig iväg för att kalla på hjälp.

Vi sticker så fort vi bara kan. Hisan försöker lugna ner sig. Men jag märker att han skakar av rädsla inombords. ”Serber och albaner kommer aldrig att kunna leva ihop”, säger han efter en stund. ”Aldrig i livet!”

Kosovo är Europas sista oroshärd. En krutdurk av etniska motsättningar mellan ortodoxa serber som betraktar Kosovo som nationens vagga och muslimska kosovoalbaner som efter decennier av serbiskt styre kräver nationellt oberoende trots att provinsen formellt tillhör Serbien.

Kosovo är också Europas fattigaste land med en arbetslöshet på över 40 procent, en ungdom utan framtidsperspektiv, utbredd korruption, organiserad brottslighet och 400000 olagliga vapen på drift. Knarket och de tvångsprostituerade från det till synes så avlägsna Kosovo dyker förr eller senare upp på gatorna i Västeuropa.

Fortfarande förhandlar serber och kosovoalbaner om provinsens framtid. Men tiden rinner ut. FN-sändebudet Martti Ahtisaaris plan som rekommenderar begränsad suveränitet under internationell övervakning skulle redan i somras ha gått till omröstning i FN:s säkerhetsråd. Det stoppades av det Serbienvänliga Moskva som hotade med att lägga in sitt veto.

FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon har nu satt en frist till den 10 december. Men förhandlingarna under ledning av den så kallade trojkan med en representant från vardera EU, USA och Ryssland går på tomgång och knappast någon räknar med en uppgörelse.

Belgrad pockar på gränsernas oantastbarhet och erbjuder långtgående autonomi. För kosovoalbanerna som utgör 90 procent av befolkningen på drygt två miljoner är dock allt annat än en självständig stat helt otänkbart.

En kollision tycks oundviklig. Den stora frågan är: ska våld kunna undvikas? För åtta år sedan rasade ett krig mellan serbiska styrkor och den kosovoalbanska gerillan UCK som kostade tusentals liv och efterlämnade skövlade byar, våldtagna kvinnor och över en miljon flyktingar.

Nato-trupper ingrep, och sedan dess är Kosovo ett högt subventionerat FN-protektorat fyllt av biståndsorganisationer, soldater, internationella poliser och underrättelsetjänster.

Nu hotar Serbiens Kosovominister Slobodan Samardzic åter med att skicka trupper. Det är förmodligen bara vapenskrammel och retorik riktad till de serbiska väljarna, lugnar diplomater i Pristina. Men de uppskruvade förväntningarna i den kosovoalbanska befolkningen och Belgrads benhårda hållning bådar ändå inte gott.

–Den dominerande känslan bland Kosovoalbanerna i Pristina är ”nu eller aldrig”. I Belgrad råder däremot ett slags självdestruktiv bunkermentalitet som förhindrar kompromisser, säger en hög EU-tjänsteman i Pristina.

Strandar förhandlingarna mellan serber och Kosovoalbaner är risken stor att politikerna i Pristina ensidigt utropar självständighet, kanske redan den 11 december. USA väntas backa upp Pristina. Men EU är splittrat. Länder som Spanien och Rumänien med stora egna minoriteter vill undvika allt som skulle kunna uppmuntra separatistiska rörelser på hemmaplan.

I slutändan torde EU inte ha något annat val än att erkänna Kosovo. Hur Belgrad kommer att agera är det ingen som vet, än mindre Ryssland som står på Serbiens sida och därmed går på konfrontationskurs med USA och EU.

Mitrovica är staden där urladdningen skulle kunna starta. Ingen annanstans är spänningarna så påtagliga. Bron över floden Ibar bevakas av poliser och tungt beväpnade FN-trupper.

I den norra stadsdelen som befolkas av 17000 serber och något hundratal kosovoalbaner – och där väpnade ultranationalistiska serbiska grupper som ”Helige Kejsaren Lazarus Garde” har ett starkt fäste – möter vi misstänksamhet och en uppdämd aggressivitet vart vi än går. Nerverna ligger utanpå.

–Ett oberoende Kosovo? I helvete heller!

Antic Nebojsa gör en ful gest med armen. Han står i butiken där han säljer guldsmycken. På framsidan av uset hänger affischer med den serbiska nationalistledaren Vojislav Šešelj som står inför rätta i FN:s krigsförbrytartribunal i Haag, åtalad för brott mot mänskligheten.

– Albanerna brände ner mitt hus och jag tvingades fly med hela familjen. Vi hade tur att vi inte blev massakrerade, säger Antic och berättar att han inte har varit i sin hemby Svinare söder om Mitrovica sedan oroligheterna i mars 2004 då uppretade kosovoalbaner gick till attack mot den serbiska minoriteten.

I Svinare förstördes enligt Human Rights Watch 137 serbiska hem av kosovoalbanska marodörer inför ögonen på de franska FN-trupperna.

På andra sidan bron, i de albanska södra delarna, möter vi 23-åriga Abnora Sadiku som berättar samma historia, fast med omvända förtecken.

– Vi bodde i ett hyreshus i norra Mitrovica. Som tur var fick vi en varning att grannarna tänkte skära halsen av oss så vi flydde söderut, säger Abnora som arbetar i en kiosk vid södra brofästet. Bostaden och de gamla hemkvarteren ligger bara några hundra meter fågelvägen från bron, men för Abnora är det som om det vore på en annan planet där hon aldrig skulle våga sätta sin fot.

Hatar hon serber? Nej, bara dem som har blod på sina händer, säger hon. Men kan då serber och kosovoalbaner leva tillsammans i samma stat? Hon tvekar och säger sedan: ”Ja, men bara om Belgrad inte styr.”

Attackerna för tre år sedan kom som en blixt från klar himmel. ”Det hade varit lugnt en lång tid och allt såg ut att gå åt rätt håll. Plötsligt flammade hatet upp”, minns en av gruppledarna vid de svenska Kfor-trupperna i Camp Victoria.

Han var med när flera tusen kosovoalbaner i mars 2004 marscherade ut från Pristina för att jaga bort invånarna i de serbiska enklaverna utanför huvudstaden. Ortodoxa kyrkor och kloster attackerades och ett 60-tal serber mördades. Totalt deltog 50 000 kosovoalbaner i attackerna som utlöstes av påståenden om att tre kosovoalbanska pojkar drunknat på flykt undan serbiska förföljare, något som senare skulle visa sig sakna grund.

– Ibland behövs det inte mer än en gnista för att det ska braka loss, säger Nexhmedin Spahiu, chef för den lokala tv-stationen i södra Mitrovica som sänder från 13 våningen i ett slitet höghus med utsikt över staden och de grönskande kullarna.

Grundtipset, säger han, är ändå att Belgrad ska se till att de mest hetlevrade serbiska grupperna håller sig i skinnet. Gäller det också för kosovoalbanerna? Vem vet. Även på albansk sida finns det många som är beredda att gå långt, kanske också gripa till våld. Allt för att slippa ännu en period av fördröjningar.

– Hela mitt liv har jag fått höra samma sak: Ha tålamod. Men nu är det slut på detta eviga väntande. Vi vill ha oberoende. NU!

”Vi kommer att försvara Kosovo till sista blodsdroppen”, förklarade häromdagen den förbjudna albanska gerillan AKSH som kämpar för ett Storalbanien och nu patrullerar i norra Kosovo utmed gränsen till Serbien.

I den lilla bergsbyn Bare, fem mil norr om Pristina, går invånarnas krafter mest till att klara livhanken. Klimatet är rått och kallt. Många av männen arbetar i Tyskland eller Schweiz för att försörja sina familjer och är hemma bara någon vecka om året.

Utanför ett av de slitna husen träffar vi 18-åriga Florin som hjälper sin mamma att skura en matta som ligger utbredd på gården. Runt omkring skuttar de sex syskonen.

– Livet är en katastrof, säger han. Inga pengar, inget jobb och ont om mat.

Familjen hankar sig fram på mindre än en tusenlapp i månaden plus det som mannen då och då skickar hem från Tyskland. Hyra har de inte kunnat betala på flera månader, än mindre köpa ved och kol för vintern.

Fattigdomen är påtaglig i hela Kosovo, även om självhushållning och svarta jobb bättrar på inkomsterna. Enligt FN-siffror från 2002 lever 37 procent av befolkningen på mindre än 13 kronor om dagen. En fjärdedel av befolkningen har inte tillgång till rent dricksvatten och spädbarnsdödligheten är den högsta i hela Europa.

För många av Kosovos invånare hör därför det politiska spelet i Pristina och frågan om landets status inte till de mest akuta frågorna. ”Vi har annat att tänka på”, säger Florin och häller såpa över mattan.

Men även här i Bare, i denna bortglömda by i de kosovariska bergen, tycks alla vara överens om att en gemensam framtid med Serbien är otänkbar. ”Dëmtoje Serbinë”, krossa Serbien, står det på dekaler klistrade överallt på husväggar och på varenda vägskylt.

Tomas Lundin

08-13 50 00

tomas.lundin@svd.se

Fler artiklar