Klockan 11:30, en halv timme efter utsatt tid, började chefsdomaren Javier Gómez Bermúdez läsa upp domarna i Audiencia Nacional, en särskild domstol i Madrid som bland annat hanterar terroristmål.

Då hade det gått över tre år och åtta månader sedan det största terroristattentatet i Spaniens moderna historia: sprängningen av fyra pendeltåg i Madrid den 11 mars 2004. Sedan den dagen är förkortningen 11-M för liensk polis telefonsamtal där El Sayed ska ha sagt att ”min grupp låg bakom operationen i Madrid”. Men detta räckte inte som bevis för domstolen.

Ytterligare två av dem som anklagades för att ligga bakom 11-M, Youssef Belhadj och Hassan al-Haski, frikändes, men de dömdes till 20 års fängelse var för medlemskap i en terrororganisation. Fyra andra frikändes från att ha varit ”nödvändiga medhjälpare”, men dömdes för att ha smugglat sprängmedel.

– Vad är detta för jävla rättvisa? De har skrattat åt min son, som de har mördat, sade en kvinna till El Mundo, mor till Carlos Alberto som dog i attentaten.

Men sju av de som planerade och deltog i terroristdåden saknades: de begick kollektivt självmord tre veckor efter attentaten. De sprängde sig själva – och tog med sin en polis i döden – när polisen hade omringat deras gömställe i Leganés, en förort till Madrid.

Samtliga var radikala islamister, som inspirerats av – men inte tagit order från – terroristnätverket al-Qaida, slår utredarna fast.

Domstolen utdömer också skadestånd till alla offren på minst 30 000 euro och som mest 1,5 miljoner euro (mellan 277 000 och 13,8 miljoner kronor).

Enligt domaren Gómez Bermúdez fanns det inga bevis som pekar på att ETA, den baskiska terrorgruppen, hade något med 11-M att göra. Detta är något som högerpartiet PP och tidningen El Mundo envist hävdat ända sedan attentatsdagen.

– Rättvisa har skipats, sade Spaniens premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero sedan domarna hade förkunnats.

Han berömde de poliser, åklagare, domare och andra som har arbetat ”för att opartiskt fastställa sanningen”. Och han vände sig till offren och deras familjer:

– Inget kan fylla det tomrum som ni känner. Men i dag kan ni känna en viss tröst och lättnad över att sanningen och förövarnas ansvar har slagits fast, både de som har dömts och de som begick självmord i Leganés.