Efter beskedet i torsdags om utvidgade sanktioner riktade mot Irans inflytelserika revolutionsgarde kom mildare uttalanden. Först från andremannen i UD, Nicholas Burns, som sa att åtgärden är tänkt att f ö r h i n d r a krig, sedan från utrikesminister Condoleezza Rice som återupprepade att hon är beredd att träffa representanter från Teheran när som helst och var som helst – bara de först på ett trovärdigt sätt kan bevisa att de skrotat kärnvapenplanerna.

Men det unilaterala draget måste ändå sägas vara en upptrappning, där adressaterna i lika hög grad var det ryska och det kinesiska ledarskapet som president Ahmadinejad och mullorna i Teheran. I Vita huset har man tröttnat på långbänken i FN och detta var en påminnelse på skarpen om den fara som den iranska regimen utgör.

Det hör ju till historien att Bush klumpade ihop Irak, Iran och Nordkorea som ”ondskans axelmakter”. Saddam Hussein i Bagdad störtades. Med Nordkorea pågår ett katt-och-råtta-spel som på sistone uppvisat likheter med Bill Clintons politik och som kanske är det enda möjliga med den isolerade diktaturen. Kvar står sedan Iran – ett stort land som blivit starkare med kaoset i grannlandet Irak och med oljeinkomster som stiger i takt med oron.

Den mest positiva förändringen för USA:s del på sistone är en fastare hållning från den nye franske presidenten Nicolas Sarkozy, som kommer på officiellt besök i Washington i början av november. Men givetvis följer man också de interna slitningarna i toppen i Teheran, liksom tecknen på den svaga ekonomiska tillväxten i landet.

Det finns två veteraner som mer än andra, och av olika skäl, ordar om en attack mot Iran. En sådan måste i så fall ske före nästa sommar, för det vore otänkbart med ett nytt krig när valrörelsen 2008 går in i slutfasen.

Den ene, Norman Podhoretz, är en av faddrarna till de neokonservativa som smidde krigsplanerna i Irak; den andre är Seymour Hersh, journalist på The New Yorker, med källor i Pentagon och underrättelseväsendet som beskrivit långt gångna nära förestående planer på precisionsattacker mot mål i Iran.

Podhoretz skrev en artikel i tidskriften Commentary på försommaren som citeras flitigt för tillfället. I den konstaterar han att Ahmadinejad, en nutida Hitler, inte bara vill utplåna Israel, utan dominera Mellanöstern. Vidare talar han om ett smygande medlöperi, ”en islamisering”, i Europa i ett pågående Fjärde världskriget mot ”islamofascismen”, precis som ”finlandiseringen” i det Tredje världskriget, det kalla kriget, som USA segrade i.

Hersh pekar för sin del på att Iran har överhanden i den pågående geopolitiska dragkampen i Mellanöstern och att skylla motgångarna i Irak på Iran blivit det sista i raden av Bushadministrationens skiftande motiv för kriget.

Men det är inte alla som tror på berättelser om Dick Cheneys envisa grepp om Bush i den här frågan, utan att talet om att ”alla alternativ ligger på bordet” bara är ett exempel på den typ av fraser en supermakt måste hålla sig med. Ett krig mot Iran skulle få oöverblickbara följder för hela världen och det är mycket tveksamt om den ansträngda amerikanska militären kan klara en front till. En del bedömare erfar också att det råder starkt motstånd mot tanken från många generaler i Pentagon och deras invändningar före Irakkriget visade sig ju stämma.

Karin Henriksson

karin.henriksson@svd.se

Fler artiklar