BAGDAD Jag landar i Bagdad och efter att ha betalat motsvarande 420 kronor släpps jag 10 minuter senare av vid något som kallas checkpoint one, som utmärks av en staty föreställande en man med vingar. Ett ganska passande konstverk för vi befinner oss i utkanten av Baghdad ­International Airport (BIAP), bara 4–5 km från ankomstterminalen. Det är hit man kan ta sig utan specialtillstånd – eller badgaat som det kallas på irakisk dialekt.

Abu Asil, gråsprängd och charmerande, väntar på mig med ett soligt leende. Efter några kindpussar (här oroar man sig inte för svininfluensa) och ett schlonak (hur mår du?) samt några habibi (käresta) sitter vi i hans gamla vita Toyota Corolla. Jag konstaterar att det är samma bil som förra sommaren.

Det känns på sätt vis skönt att vara tillbaka i Bagdad men samtidigt finns här en känsla av oro som förstärks av alla checkpoints. I vissa delar en på var 300:e meter, några större med pansarvagn, tung kulspruta och bunker, andra mindre med ett fåtal poliser eller soldater. Vid en del strategiska punkter har beredskapen höjts och ambulanser står startklara om en bomb exploderar. Det har bara gått en månad sedan ett par välplanerade och otäckt effektiva bombdåd ägde rum. Minst 95 personer dödades och omkring 500 skadades.

– Vi är rädda för bilbomber. De kan explodera när som helst och var som helst, säger en irakisk taxichaufför.

Säkerhetssituationen har förbättrats sedan 2007, åtminstone om man studerar antalet döda i landet. Men jämför man med tiden före invasionen och ockupationen, är det ­katastrofalt. Trots att UNHCR, Human Rights Watch och Amnesty International fördömer utvisningar av irakier till Irak fortsätter Migrationsverket med sina utvisningar.

I Bagdad träffar vi Hanan Abdul Mehdi Kadhim, 44, som utvisats från Sverige.

– Det är Migrationsverket som bär ansvaret för min mans död! Det är deras fel att jag inte kan sova och att mina barn sitter isolerade här i Bagdad, konstaterar hon.

Hennes ilska går inte att ta miste på och hon berättar hur handläggaren på Migrationsverket gång efter annan poängterade att Hanan inte hade tillräckligt skyddsbehov för att få stanna. Hanan utvisades den 14 augusti 2008 efter ett knappt år i Sverige. Nu sitter hon hemma i villan som hon hyr. Där, i det hemtrevliga och fina vardagsrummet med stor plattbildstv, är det lätt att glömma att Hanan och hennes tre barn faktiskt är flyktingar.

Hanans man, Anwar Abdul Sahib, drev tillsammans med sin bror en liten firma som sålde bildelar i området Assinik. När Alakeri-moskén sprängdes i luften 2006 bröt ett sekteristisk krig ut. Anwar och hans bror blev vittne till hur maskerade beväpnande män kom till Assinik och dödade och kidnappade köpmän i området. De bägge bröderna bevittnade slakten.

Hanans familj blev dödshotad. Själv tror hon det berodde på att hon jobbade på Tekniska högskolan i Bagdad och inte bar slöja. Hennes man tyckte inte att det var något att oroa sig över eftersom de som hotat dem var tonåringar, även om de var maskerade och beväpnade.

– Jag kände att det inte var säkert att stanna kvar. Men min man tyckte att jag överdrev och menade att det bara var busstreck.

Sent på kvällen den 9 mars 2007 ringer det på dörren. Familjen sover och Anwar stiger upp för att öppna. Ett hårt slag mot huvudet fäller honom. Hanan känner på sig att något inte står rätt till och går ner. Hon möts av en hemsk syn. Hennes man ligger avsvimmad på golvet innanför dörren. Några maskerade män riktar sina vapen mot honom och henne. Hon försöker släpa sin man in i huset. Genast avlossar männen några skott och slänger Anwar brutalt i bagageutrymmet på en bil och kör iväg. En av kidnapparna stjäl familjens bil.

Efter fem dagar släpps han mot en lösensumma på 150 000 kronor. Efter denna traumatiska kidnappning får de flera mordhot. En vän och granne varnar familjen för att någon tänker kidnappa Osama, deras äldste son.

– Den risken kunde vi inte ta utan vi flydde först till Syrien och sedan flydde jag till Sverige, berättar Hanan.

På ett tidigt stadium kände hon dock att hennes ärende inte togs på allvar, trots visade hotelsebrev.

Handläggaren sade: ”Om det är din man som är kidnappad, då är det han som ska söka asyl inte du. Åk tillbaka till Irak, så får han komma hit i stället och söka asyl.”

Även mot Hanan fanns det en hotbild. En gång hade en man som tillhörde al-mehdi-armén hotat henne att han skulle bryta alla ben i hennes kropp om hon inte satte på sig slöja och handskar.

I augusti 2008 utvisades hon till Bagdad. Hennes man och barn återvände också, från Syrien. De försökte leva som vanligt, trots hot och rädslan att något skulle hända dem. Hanan återfick sitt arbete på högskolan och hennes man försökte jobba som tidigare. De umgicks med vänner och började känna sig trygga. De levde för dagen och struntade i bomber, avrättningar och kidnappningar.

Den 14 april i år är de på väg hem efter att besökt några vänner i stadsdelen Mansour. Det råder en uppsluppen stämning i bilen, familjen skrattar och skämtar. De dricker Pepsi och äter chips. Hanan böjer sig ner för att ta fram en chipspåse ur en kasse. Plötsligt hör hon hur Abir skriker hysteriskt. Bilen svänger hit och dit. Anwars huvud sjunker ner mot Hanans axel. Hon känner något blött och klibbigt på armen. Bilen stannar. Hon ser sin man.

– Det ser ut som han lever. Men han är redan död, berättar hon.

När hon berättar, börjar 12-årige Ali snyfta, flyger upp ur fåtöljen och springer till sitt rum. Hanan förklarar att han fortfarande inte klarar att höra hur pappan dödades. På nätterna sover han i mammas säng. Flera gånger har hon hört honom prata med någon som står vid sängen. När hon frågat vem han talat med har han svarat att det är hans pappa.

– Ser du inte honom, har han frågat?

På sjukhuset konstateras att trebarnspappan är död. Han har skjutits med fem skott, avlossade på nära håll av en ensam mördare på motorcykel. Vapnet var en pistol med ljuddämpare. Mordet skedde bara 65 meter från en vägspärr och 75 meter från en polispatrull.

Vem mördade honom?

– Jag vet inte svarar hon och ruskar på ­huvudet.

KIRKUK Vi åker vidare till Kirkuk, en 25 mil lång resa som tar tre timmar. Färden går genom tre provinser, Diyala, Salahaddin och Kirkuk. Abbas, 35, tar emot oss med ett leende, när bilen stannar utanför hans hem i stadsdelen al-Maas (diamant på arabiska).

En smal trappa leder upp till en terrass där vi ställer våra skor. Han leder oss vidare in i ett ganska mörkt vardagsrum, där hans fru Sayran, 38, väntar tillsammans med deras två barn, Hemmen, 5 och Roge, 2. Pappan arbetar som ingenjör på ett privat företag som ironiskt nog importerar olja till Irak. Dessutom undervisar han i data på en humanitär organisation. Mamma arbetar med att åka runt till kurdiska byar och informera om landminor, som enligt henne är ett väldigt stort problem, just i de kurdiska delarna. Det kurdiska paret har varit gifta sedan 2003. Det var inte möjligt för dem att gifta sig före regimfallet.

– Jag ville ha ett statligt jobb. Men det var inte möjligt för en kurd under Saddams tid. Bara om man gav upp sin kurdiska identitet, berättar Abbas och förklarar att han i stället åkte till Kurdistan och fick ett statligt arbete.

Som kurd fick man inte tala sitt eget språk, kurdiska, och många fängslades eller dödades.

Abbas familj har lidit värre än många andra. Värst var det 1989 då elva av hans kusiner dödades under Saddams folkmord av kurder. Året efter dödades två av hans kusiner, som var peshmergasoldater (benämningen på de kurdiska gerillakrigare som slåss för Kurdistans frihet) i strid. Samma år dödades tre av hans morbröder av irakiska regimen.

Dessutom sprängdes tre av hans morbröders hus, samt familjens eget av irakiska myndigheter sedan kurderna i Kirkuk hörsammat president Bushs uppmaning att göra uppror mot Saddam Hussein. De bägge makarna kände stor lättnad och glädje när Baath-regimen föll.

– Vi kände att det var början på ett nytt liv. Men kort därefter led vi mer än förut, berättar Abbas.

Nu lever de i ständig skräck för att sprängas i luften av en bilbomb eller självmordsbombare.

Sex gånger har Abbas undgått döden med en hårsmån. En gång dödades en man som stod vid sidan av honom och en som stod bakom. Han låter inte frun gå ut och handla på marknaden eller äldste sonen att gå i lekskola.

– Vi lever i ett helvete, utbrister han! Jag ber till gud att oljan ska försvinna om ett år, så att vi får leva ett lugnt och tryggt liv!

Många vi träffar i Kirkuk hävdar att oljan i området inte kommer dem till godo. Intäkterna hamnar i politikernas fickor. Seyran håller inte med om att det är värre nu än under Saddams tid.

– Inget var värre än att leva under hans tid, säger hon med eftertryck.

BASRA Nästa resa bär till Basra, 60 mil från Bagdad. Vi stoppas i nästan varenda vägspärr och utfrågas av nyfikna och ibland av inte särskilt trevliga polismän. Dessutom verkar bilen inte må särskilt bra. Chauffören håller motorn vid liv men när vi åker över andra bron, strax före stadsgränsen till Basra, ger den upp.

Staden är lika smutsig och nedgången som den var för knappt fyra år sedan när jag var här senast. Det är bara fler vägspärrar och poliser. Hela tiden blir vi varnade att inte gå ut och oron verkar hänga över staden. Här råder en utbredd rädsla inför valet i januari, nästa år. Ingen tror att valet kommer leda till några förändringar men däremot till många politiska mord.

– Se vad det blivit för förändringar efter ­valet 2005, säger Haydar Ali Nejem argt.

– Inga! Inga alls!

Haydar är student men har tvingats skjuta upp studierna i bokföring på Zubeir-universitetet. Att studera när det sekteristiska våldet var som värst fungerade inte. Trots att han är 25 år bor han med sina föräldrar och syskon. De är tolv personer. sex vuxna och sex barn som samsas om det begränsade utrymmet i en gammal trerums­lägenhet.

Haydars familj består av äldste brodern, Hussein, 37, och hans fru Widjan Kadhim, 31, som tillsammans har fyra barn. Just nu är det extra trångt i bostaden eftersom äldsta systern Amira, 39, och hennes två barn har flyttat hem, sedan hennes man avlidit i cancer för två månader sedan. Yngsta systern Seja, 21, som är arbetslös bor också där.

Familjens överhuvud pappa Ali Nejem, 60, arbetar på vattenverket och han har stöd av sin fru Semira Mehdi Saleh 55, som satt tio barn till världen (ett dog vid födseln).

Det är tufft. Ali tjänar ungefär 4 500 kronor, vilket knappt räcker beklagar han sig. ­Semira instämmer för det är hon som ensam handlar all mat i souqen (marknaden).

För att dryga ut inkomsten föder man upp får och har några värphöns på den några kvadratmeter stora tomten. Dessutom har familjen en liten affär med kex, godis och ­cigaretter.

Amira berättar att hon inte får någon änkepension ännu.

– Jag blev tvungen att flytta hem för en änka behöver ekonomiskt och socialt stöd i Irak. Det kan bara familjen erbjuda.

I höst ska Haydar försöka återuppta sina studier. Han drömmer om examen och ett bra jobb, helst ett statligt. Men medger att det är svårt att komma in utan släkt, vänner eller möjlighet att betala mutor till de som anställer personal. Dessutom vill han en dag gifta sig. Men för att kunna göra det måste han ha någonstans att bo. Bristen på bostäder är det största problemet i Basra just nu. Och problemen, tror han, beror på den allmänt förekommande korruptionen som genomsyrar samhället. Och det kommer knappast bli bättre efter valet enligt Haydar. Hans pessimism och missnöje med politikerna delas av många som vi pratar med i Basra, Kirkuk och Bagdad.

En läkare i Basra säger:

– Vi kan märka att valkampanjen börjat. Vi får in fler och fler avrättade och ju närmare valet vi kommer desto fler blir det.

Det är så valkampanjerna går till.