Barack Obama får priset för att han fört USA tillbaka i den internationella diplomatin igen. Men under de tio månader som han har varit USA:s president har det inte skett någon stor förändring till det bättre i världens oroshärdar.

När expresidenten Jimmy Carter fick priset 2002 var det mer än 20 år för sent. Han kunde inte få priset för sin insats att förhandla fram fredsavtalet mellan Israel och Egypten 1979, som fortfarande håller. Ingen hade föreslagit honom.

Många kommer att hävda att Barack Obama får priset för tidigt. Själv kommer han förmodligen att se priset snarare som en boja än en belöning. Det blir en utmärkelse som kommer att förfölja honom varje gång amerikanska trupper angriper mål i andra länder.

Just i tanken att fredspriset innebär en begränsning för Obama ligger nog förklaringen till Nobelkommitténs val. Att priset har fått den status det har beror delvis på att kommittén haft en förmåga att anpassa och förnya sig. Under den förra ordföranden Ole Danbolt Mjös handlade det mest om att utvidga fredsbegreppet. Priserna till Muhammed Yunus 2006 för mikrolån i Bangladesh och till Wangari Mathai i Kenya 2004 för att plantera träd hörde till den kategorin.

Den nye ordföranden Thorbjörn Jagland har fått med sig de övriga fyra medlemmarna i kommittén på en mer proaktiv linje. Genom att vara mer aktuell kan priset få större effekt.

Det är emellertid en farligare linje om fredsprisets renommé ska bestå. Risken är att fredspriset ges till fredsförhandlingar som havererar eller till personer som i efterhand visar sig vara mer realpolitiker än fredsänglar.

Det finns ingenting i Nobels testamente som säger hur Stortinget ska utse fredspriskommittén. Men en tradition har utvecklats där de fem platserna fördelas efter hur stora partierna är. Även om den norska regeringen försöker att säga att kommittén är helt självständig och att valet av fredsprisvinnare inte är en del av Norges utrikespolitik, är det inte lika lätt att få andra länders regeringar att acceptera det.

Att kommittén spänner från personer valda av Sosialistisk Venstreparti till Fremskrittspartiet har samtidigt varit en garanti för att inte allt för kontroversiella kandidater valts. Några gånger, som när Dalai Lama fick priset, har kommittén emellertid skapat problem för den norska regeringen. Kina har inte sett på det valet med blida ögon. Å andra sidan var inte Kina lika mäktigt 1989 som nu.

Att fredspriset verkligen lyckats påverka processer är tveksamt. Den största effekten hade kanske priset till biskop Carlos Belo och Jose Ramos Horta 1996 som bidrog till att Östtimor blev självständigt tidigare än vad det annars skulle ha blivit.

Björn Lindahl

bjorn.lindahl@svd.se

Fler artiklar