De nya möjligheter som fördraget öppnar innehåller inga garantier för att de tillvaratas. Det krävs också politisk vilja att utnyttja de nya verktygen. Det gäller exempelvis att konkretisera betydelsen i ”den anda av solidaritet” som förutses för en gemensam klimat- och energipolitik. Likaså prövas den politiska viljan till gemenskap exempelvis i de nya förutsättningarna för invandrings- och flyktingpolitiken. Med Lissabonfördraget i kraft kan EU:s politiska ledare inte längre gömma sig bakom sin gamla vetomakt. Det rättsliga och polisiära samarbetet integreras i EU:s ordinarie verksamhet, med majoritetsbeslut och med en roll för EU-kommissionen, EU-parlamentet och domstolen.

Utåt betyder Lissabonfördraget att utvidgningen av medlemskretsen kan fortsätta. Länderna på Balkan fick ett löfte om medlemskapsperspektiv redan 2003 och efterhand kan det börja förverkligas. Dörren öppnas även för Island. Den politiska knäckfrågan gäller Turkiet, som redan förhandlar om anslutning men vars ambitioner att bli EU-medlem möter motstånd i tongivande huvudstäder som Berlin och Paris.

Med Lissabonfördraget inrättar EU en potentiellt mycket inflytelserik post som ”utrikesminister” med ett eget UD. Den som utses skall både leda utrikesministrarnas rådsmöten och EU-kommissionens utrikesförvaltning. Det betyder både prestige och pengar. Återstår frågan om EU:s högsta politiska ledare är beredda att delegera makt till en någorlunda självständig personlighet som skulle ge EU en stark utrikespolitisk profil. Kanske föredrar de en självutplånande och servil brevbärare.

Samma problem uppstår när en ”president” skall utses för Europeiska rådet (EU-toppmötet). Låter sig stats- och regeringscheferna ledas av en profilerad personlighet?

Sammantaget ger Lissabonfördraget EU möjligheter att bli något tydligare och något effektivare. Dessutom förstärks den demokratiska legitimiteten något genom att EU-parlamentet och de nationella parlamenten får en tyngre roll.

Kvar står emellertid att EU även med Lissabonfördraget i kraft förblir en i grunden mellanstatlig organisation som använder sig av en hel del överstatliga (federala) instrument. EU förblir ett ”förbund mellan stater” och ingen statsbildning (ingen förbundsstat). Till denna slutsats kom Tysklands författningsdomstol i Karlsruhe när den prövade om Lissabonfördraget är förenligt med tysk grundlag. Samtidigt innehåller utslaget en mycket uppseendeväckande tydlig varning. EU närmar sig de precisa gränserna för hur långt samarbetet kan fördjupas utan att kärnan i Tysklands demokrati och suveränitet hotas, anser den mäktiga författningsdomstolen. Uttryckt i klartext säger domstolen helt enkelt ”hit men inte längre”.

Efter drygt tjugo års vedermödor har nog ingen politiker lust med fortsatta fördragsdiskussioner. Lissabonfördraget blir en slutstation för överskådlig tid.

Rolf Gustavsson

rolf.gustavsson@svd.se

Fler artiklar