CORK/LIMERICK

– Vi har inte fått ut någonting av EU, muttrar Teddy Walsh, 63, från sin plats vid en trafikkorsning i Cork. Hela veckan har han suttit här med sina skyltar som uppmanar förbipasserande att rösta nej till Lissabonfördraget. En del stannar och pratar. Andra lutar sig ut genom bilfönstren och ropar att han borda ägna sig åt något bättre. Teddy Walsh låter sig inte bekomma.

– Politikerna ska inte behandla oss som idioter. Det är kontraproduktivt och slutar med att folk vänder sig emot dem, säger han och får medhåll av två förbipasserande pensionärer.

De redogör samstämmigt för hur Lissabonfördraget kommer att leda till att mer makt förflyttas till Bryssel. Lönerna kommer att dumpas och abortlagarna mjukas upp. Dessutom menar männen att den ökade migrationen är ett problem.

– Visst har EU betytt mycket för Irland, men jag vill inte bli europé utan fortsätta att vara irländare. Min farfar var republikan och slogs för ett självständigt Irland, säger Teddy Walsh.

Det är argument som dessa som i juni förra året ledde till att Lissabonföredraget röstades ned i en folkomröstning som chockade etablissemanget. De ledande partierna och näringslivet hade iskallt räknat med ett ja, men kraftigt underskattat dem som effektivt samlat stöd bland gräsrötterna.

I stället för att följa den officiella linjen, att rösta för som tack för allt stöd som den lilla nationen fått, så inspirerades nejsägarna av ett virrvarr av motargument – förutom minskat inflytande i EU så hotades neutraliteten. Organisationen Cóir insisterade på att EU skulle tvinga på Irland abort och eutanasi. Samtidigt varnade nej-organisationen Libertas att fördraget skulle skrämma iväg de multinationella företag som dragit nytta av den låga skatten.

En stor del av missnöjet riktades också mot det sittande regeringspartiet Fianna Fáil och de styrande i största allmänhet. Dessutom ansåg många att ett nej inte skulle spela någon roll. De skulle ändå tvingas rösta igen, precis som när Irland sade nej till Nicefördraget.

Den här gången är allt annorlunda. Ja-sidan har inte tagit något för givet och det märks i opinionsmätningarna. I dag väntas 55 procent av väljarna rösta för fördraget, mer än dubbelt så många som antalet nejsägare. Ändå vågar ingen ta ut segern i förskott.

– Jag är inte förvånad, säger Tim Brosnan som är lokal representant för impopulära Fianna Fáil i Cork.

Till skillnad från sina partikamrater röstade han också nej förra gången, trots att han är en stark förespråkare av den europeiska integrationen.

– Idealet hade varit att EU inte gett upp så lätt när Frankrike röstade ner konstitutionen. Fransmännen är medgörliga trots allt. Sedan hade alla länderna kunnat rösta. Nu får vi ett fördrag utan folkligt stöd. På sikt urholkar det förtroendet för politiken. Det kan slå tillbaka eftersom det runtom i Europa finns öar av folk som känner sig utanför.

Den här gången kommer Tim Brosnan att rösta ja, även om han menar att det ytterligare kommer att underminera förtroendet för Irlands politiker. Ett exempel på det är enligt honom att ytterlighetspartier växer sig allt starkare. Det gäller även republikanska Sinn Féin, som framgångsrikt samlar röster bland just de grupper som röstade nej förra gången.

– Att vi befinner oss på botten av en recession förbättrar inte situationen, säger Tim Brosnan.

Den ekonomiska kollapsen efter åren då Irland kallades den ”keltiska tigern” har satt djupa spår. Ekonomin är också regeringens främsta argument för att rösta för Lissabonfördraget. Med sig har regeringen näringslivet, som den här gången satsat stora pengar på ja-lägret.

Mest betalar Ryanair, vars grundare Michael O’Leary sagt att frågor om Europas framtid är alldeles för viktiga för att överlämnas åt inkompetenta politiker. Följaktligen är pressen full med karakäristiska Ryanair-annonser med budskap som: ”Bara förlorare säger nej till Europa”.

En annan spelare i kampen om väljarna är EU-kommissionen. I mitten av september åkte ordförande José Manuel Barroso till Limerick där datajätten Dell just sagt upp 1 900 personer. Där meddelade han att EU kommer att bidra med drygt 150 miljoner kronor till omställningsåtgärder. Beskedet fick blandade reaktioner. Enligt kritikerna rör det sig om otillbörligt röstfiske.

Men enligt Dellarbetaren Anthony McNamara, som sägs upp i december, borde Irland glädja sig åt stödet.

– Irland är en ö och vi behöver Europa. Företagen slutar inte flytta mellan länder om vi röstar nej. Men om vi röstar ja förbättras våra chanser att konkurrera med andra länder.