PERSPEKTIV | Libanon under press

– Med sina oprovocerade attacker mot Israel har Hizbollahs ledare, Hassan Nasrallah, börjat leka med elden. Men också Libanon, Syrien och Iran kan bränna sig på fingrarna, säger Mellanösternexperten vid Jerusalems universitets Trumaninstitut, professor Moshe Maoz till SvD.

Hans kollega vid Tel Avivs universitet, professor Eyal Zisser, håller med och påpekar att Nasrallah är en hängiven spelare,som dock bör akta sig för att satsa allt på ett kort genom att trappa upp konflikten. Han är förstås medveten om att hela det ekonomiska, sociala och politiska nätverk som Hizbollah har byggt upp i Libanon kan tillintetgöras av Israel om Nasrallah går för långt.

Redan nu är det fundamentalistiska Hizbollah illa sett bland libaneser som önskar återge Beirut forna dagars glans som Mellanösterns Paris; en elegant stad, där turister äter och dricker gott, köper märkesvaror och allmänt roar sig. En stad vars internationella flygplats just har bombats och som är utsatt för en marin blockad är svårsåld som turistparadis.

Alla experter som SvD talat med är ense om att det finns alltför många kockar som rör i den här soppan. Iran, som förser Hizbollah med vapen och träning vill ha något att säga till om. Syrien, som vidarebefordrar vapnen till Hizbollah, vill ha ett ord med i laget. Libanon skulle vilja vara starkt nog att låta sin armé gå i ställning vid gränsen mot Israel. Men det tillåter inte Hizbollah, som har satt upp sina observationsposter rakt under näsan på israelerna, en faktor som lär har bidragit till Hizbollahs spektakulära militära bedrift.

Nasrallah vet också att han måste manövrera försiktigt bland Libanons starka minoriteter; kristna, druser och sunniter, som alla vill ha en släng av sleven, och det får de bara om det råder lugn vid gränsen till Israel.

Viktigast bland Nasrallas prioriteringar är troligen européerna och FN:s säkerhetsråd. Dessa institutioner har nämligen bekräftat att Israel år 2000 drog sig tillbaka från den sista centimetern av libanesiskt terretorium. Någon ”frihetskamp” är det således svårt att tala om för Hizbollahs del, däremot erbjuder Nasrallah en överenskommelse där man släpper de två israeliska soldaterna mot ett, icke närmare specifierat, antal libanesiska så kallade ”säkerhetsfångar”.

Premiärminister Ehud Olmert har redan sagt: ”Aldrig i livet. Vi förhandlar inte med terrorister.” Det betyder nu inte så mycket. Israel har flera gånger tidigare, genom ombud, förhandlat om fångutbyte. Även tre israeliska soldater som avled under strid i Libanon kunde efter åratals förhandlingar, via en tysk statstjänsteman, föras hem och begravas i israelisk jord.

Nu, när alla blickar riktas mot Libanon och Israels norra gräns finns inte mycket intresse för en hel familj som dödades i onsdags i gryningen då ett israeliskt stridsplan bombade ett trevåningshus i Gaza stad. Enligt armétalesmannen var målet en ledande Hamasaktivist som skulle befinna sig i huset. Det gjorde han, men han undkom med icke livshotande skador. Det gjorde däremot inte Nasrallah 4 år, Aya 7 år, Yehiya 9 år, Ayman 12 år, Hoda 14 år, Somiya 16 år, och Basma 17 år.

De dödades tillsammans med sina föräldrar Nabil och Salwa abu Salmiya. 40 personer som bodde i närliggande byggnader sårades. De israeliska försvarsstyrkorna var naturligtvis medvetna om att det under dessa omständigheter var närmast uteslutet att inga oskyldiga skulle komma till skada. ”Detta ger allvarlig anledning till att bombningen, enligt internationell lag, kan betecknas som en krigsförbrytelse”, skriver den israeliska människorättsorganisationen Betzelem.

Enligt nyhetsbyråerna fick dessutom över 50 civila libaneser sätta livet till i går vid israeliska bombanfall i södra Libanon.

Cordelia Edvardson

cordelia.edvardson@svd.se

Fler artiklar