SOPRONPUSZTA När järnridån spricker har Arpad Bella bara en enda tanke. "Jäklar, vilken otur". Det är den 19 augusti 1989 och överstelöjtnant Arpad Bella vid de ungerska gränstrupperna ska övervaka ”den paneuropeiska picknicken”, en välregisserad öppning av gränsen mot Österrike - en symbolisk gest med utvalda deltagare från Österrike och den unga ungerska oppositionsrörelsen.

I den dallrande hettan ser Arpad Bella i stället flera hundra östtyska flyktingar som i snabb takt kommer emot honom. Unga lurviga män med skägg. Kvinnor i korta kjolar och sandaler. Några av dem skjuter barnvagnar framför sig, andra har småbarn i famnen.

De marscherar rakt mot gränsen.

– Det är i sådana ögonblick, under bråkdelar av sekunder, som man fattar sitt livs beslut, minns Arpad Bella som då inte har en aning om att historia skrivs i denna stund – och att han själv är en av aktörerna.

När flyktingarna börjar springa mot den fortfarande stängda övergången vid Sopronpuszta vet Arpad Bella att han inte kommer att lyda order.

Det så kallade skjutbefälet gäller fortfarande, och egentligen borde han först avlossa varningsskott och sedan skjuta skarpt för att tvinga tillbaka flyktingarna.

I stället ger den 43-årige karriärofficeren och medlemmen i det styrande kommunistpartiet order om att inte ingripa och vänder ryggen till. Östtyskarna bryter med våld upp grinden och rusar in i friheten.

– Det hade kunnat sluta med att blodbad, säger Arpad Bella som efteråt beskylls för tjänstefel och av många kolleger betraktas som en förrädare men tio år senare belönas med en hög ungersk utmärkelse.

Hjärtslitande scener utspelas på andra sidan gränsen. Många av östtyskarna gråter hejdlöst och omfamnar varandra. Det är känsloladdade och ödesmättade ögonblick. En ung kvinna som i tumulten har skilts från sin nioåriga son gråter hejdlöst.

– Hon var helt förtvivlad. Min son, skrek hon, han är kvar på andra sidan, berättar tullaren Johann Göltl som den dagen är ansvarig för gränsövervakningen på den österrikiska sidan.

De ungerska gränstrupperna har under tiden skickat förstärkning på 120 soldater utrustade med automatkarbiner. Gränsen är på väg att stängas igen.

– Då gick jag bort till grabben och viskade: gå långsamt mot porten och spring sedan så fort du bara kan, berättar Johann Göltl. Pojken gör som han har blivit tillsagd och tar ett snabbt språng genom grinden som just ska stängas.

En ungersk officer ropar ilsket: "Detta är medverkan till människosmuggling." Arpad Bella spänner ögonen i officeren och fräser: "Hundratals har flytt. Vad spelar det då för roll om ytterligare en tar sig över."

Med facit i handen är det lätt att betrakta Arpad Bellas beslut som självklart. Men situationen för 20 år sedan var allt annat än klar. "Jag visste att jag tog en stor risk. Och jag räknade med att det skulle få allvarliga konsekvenser", minns Arpad Bella.

– Men jag är ingen hjälte. Jag gjorde vad mitt hjärta sa åt mig, säger den i dag 63-årige förre gränssoldaten som vi träffar vid gränsövergången där i dag bilar rullar fritt mellan de båda länderna.

Två vita gränsstenar är allt som tyder på att detta en gång i tiden var en ogenomtränglig gräns mellan det kalla krigets två maktblock som på den tiden var upprustade till tänderna,

Litet längre bort pågår just sista arbeten inför 20-årsdagen av den 19 augusti med bland annat Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Carl Bildt som deltagare. Ett monument har uppförts. Några meter taggtråd har lagts ut. Över trädtopparna reser sig ett rostigt vakttorn.

Ungern och resten av Östblocket är i slutet av 1980-talet som ett gigantiskt tryckkärl på gränsen till att explodera. I Moskva styr sedan 1985 Michail Gorbatjov. Reformer ligger i luften. "Glasnost "(öppenhet) och "perestrojka" (nydaning) blir den nya tidens ledord.

Men inte överallt möter Sovjetledaren sympati. I Östberlin försäkrar trotsigt stats- och partichef Erich Honecker att Berlinmuren kommer att stå kvar i hundra år till.

När östtyskarna 1989 slutligen går ut på gatorna och det vid "måndagsdemonstrationerna" i Leipzig skallar rop på frihet och demokrati står beväpnade trupper redo att slå ner upproret. Massakern på Himmelska fridens torg i Peking den 4 juni där tusentals demonstranter dödas eller skadas är en bister varning.

Ett jäsande missnöje sprider sig trots detta från land till land. Men det är knappast någon som ens vågar drömma om att Berlinmuren ska falla samma år eller att Sovjetunionen gå i graven i december 1991. Det är i detta klimat som ungerska oppositionella planerar sin "paneuropeiska picknick" vid gränsen mot Österrike.

– Tanken var att visa oppositionen i andra länder att det går att tänja på gränserna och ställa krav som i Ungern, berättar Laszlo Nagy som för 20 år sedan var en av arrangörerna.

– Vi var kanske naiva. Men ärligt talat, vi hade ingen aning om att picknicken skulle utnyttjas av östtyskarna.

När Ungern i maj inför resefrihet för de egna medborgarna är bland annat östtyskar, tjecker, rumäner och balter fortfarande inlåsta i det sovjetiska fängelset. Trampminor, taggtråd och vakttorn med beväpnade gränssoldater är realitet för miljontals européer.

Under ledning av reformpolitikern Miklos Nemeth beslutar Ungern våren 1989 att montera ned taggtråden och varningssystemen utmed den 246 kilometer långa gränsanläggningen mot väst. Under ett besök i Moskva informeras Gorbatjov av Nemeth. "Inga problem", säger Gorbatjov enligt protokollnotiser som tidskriften Spiegel senare citerar.

Utrustade med bultsaxar klipper Ungerns och Österrikes utrikesministrar Gyula Horn och Alois Mock ett hål i taggtråden. Det är den 27 juni och i Östtyskland slår tv-bilderna ner som en bomb.

Inom loppet av några få dagar fylls Ungern med östtyskar som officiellt är på semester men bara väntar på att ta sig till väst. I början av augusti har cirka 200 000 bitit sig fast i Budapest och på campingplatser runt Balatonsjön. Den västtyska ambassaden omringas av människor som kamperar i sina Trabis. Det saknas toaletter, vatten och livsmedel.

Myndigheterna vädjar till den katolska kyrkan som sätter upp improviserade tältstäder och mobila kök. Mer än 48 000 östtyskar söker i dessa dagar hjälp hos den katolska prästen Imre Kozma som är ansvarig för den humanitära aktionen.

På en campingplats vid Fertörakos, bara några kilometer från gränsen, har Agnes Baltigh 1989 en liten kiosk. Natt efter natt hjälper hon östtyskar att fly till Österrike. Hon kallar sig "människosmugglare"

Taggtråden är nedmonterad. Men gränsvakter patrullerar dygnet runt. Några av dem tror fortfarande att fosterlandet ska försvaras mot en aggressiv kapitalism.

– Men de flesta tittade bort när vi kom, berättar den i dag 84-årige "tant Agnes", som östtyskarna kärleksfullt kallade henne.

När vi i dag besöker henne i Fertörakos tar hon fram vykorten som flyktingarna skickade omedelbart efter de hade tagit sig över till Österrike. "Kära Agnes, många hälsningar från vår lyckade utflykt. Promenaden tog en och en halv timme. Nu är vi hemma", skriver familjen Wirth. I andra vykort omskrivs flykten som ett läkarbesök. "Tack kära Fru Doktor, Diagnosen var utmärkt. Smärtorna upphörde efter fem timmar. Många hälsningar från Österrike."

Flera av flyktingarna från den tiden kommer år efter år tillbaka till Fertörakos och hälsar på hos "tant Agnes".

Arpad Bella har däremot ingen kontakt med östtyskarna som han lät passera. Han sitter i sin lummiga trädgård i den lilla byn Csapod, vattnar tomater och ser vinrankorna växa medan han grubblar över vad som egentligen hände denna augustidag för 20 år sedan. Ibland kommer Johann Göltl på besök.

– Många säger att det var ett test. Regeringen i Budapest ville se hur Sovjetledningen skulle reagera på en gränsöppning, berättar den förre gränsofficeren.

– Men varför blev jag i sådana fall aldrig informerad? Tänk om jag hade förlorat nerverna. Eller om jag hade försökt stoppa den olagliga gränsöverträdelsen.

Historien hade förmodligen fått ett annat förlopp.

Tomas Lundin

08-13 50 00

tomas.lundin@svd.se

Fler artiklar