Intresset för den historiska månfärden var enormt över hela världen. Själv hade jag för första gången fått följa en flickvän hem, hon var en av de få i Södertälje som hade färg-tv. 1969 var också året då bensinen kostade 82 öre litern, Beatles släppte Abbey Road, Ove Kindvall fick Bragdguldet efter sina två mål i VM-kvalet mot Frankrike och det kostade 410 kronor att åka en vecka till dåtidens stora semestermål Mallorca.

Till min besvikelse sändes inte månfärden i färg, det blev en fascinerande tv-kväll i alla fall.

Klockan 21.17 svensk tid på söndagskvällen dunsade månlandaren Örnen ned i Stillhetens hav på månen. Neil Armstrong infriade miljoner människors dröm när han satte ned sina tunga stövlar på den skrovliga ytan. Vi var hundratals miljoner tv-tittare som fick höra hans sedermera bevingade ord: ”Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten”.

Sven Grahn, nestor inom svensk rymdforskning, minns förstås också var han befann sig under de historiska dagarna. Han gjorde lumpen och uppskjutningen såg han på tv i en badkiosk vid Dalälven under en paus i en manöver. När det fyra dagar senare var dags för månlandningen var han tillbaka på regementet i Uppsala.

– När ryssarna fick upp Sputnik i en omloppsbana blev amerikanerna skräckslagna, som om de blivit utsatta för ett bakhåll. Det var rent hysteriskt. Ryssarna var också först att nå fram till månen 1959 och de genomförde en mjuklandning 1966 och tog de första bilderna. Men sedan körde amerikanerna ifrån dem ordentligt, säger Sven Grahn.

Sven hade redan i de yngre tonåren fascinerats av de sovjetiska Sputnikraketerna och han följde andlöst hela Apolloprogrammet. Han var också själv på plats i Kennedy Space Center under en av uppskjutningarna, ”det var den enda nattuppskjutningen, vilket var mäktigt” och han har sedan dess varit ledande svensk kännare inom internationell rymdverksamhet.

Han berättar att den sovjetiska rymdsatsningen från början inte var någon medveten politisk propaganda från ledarna i Kreml:

– Det var mycket märkligt, vi tror ju att ryssarna är så otroligt organiserade. Men när Gagarin skulle åka upp fanns det inte någon bra planering. Initiativet till rymdsatsningen togs av några entusiaster som fick tillåtelse att testa militära raketer.

Från början förstod inte ryssarna hur allvarligt amerikanerna tog det här. Det var först 1964, tre år efter Kennedys berömda tal, som det togs ett politiskt beslut att ta upp kampen i rymden med amerikanerna.

USA:s president John F Kennedy uttalade i ett uppmärksammat tal i maj 1961 en förhoppning om att landet före 1970 skulle landsätta en människa på månen och den amerikanska rymdstyrelsen Nasa gavs enorma resurser. Framgångarna med Sputnik hade bevisat att Sovjet hade kapacitet att nå det amerikanska fastlandet med raketer, kanske försedda med atombomber. Kapplöpningen var därmed inte bara ett propagandakrig utan i högsta grad en säkerhetsfråga för ländernas ledande militärer.

Apolloprogrammet drabbades 1967 av ett svårt bakslag. Tre astronauter omkom i en brand i kapseln under pågående tester en månad före planerad uppskjutning.

Apollo 7 innebar den första bemannade uppskjutningen och med Apollo 11 den 20 juli 1969 infriades Kennedys målsättning åtta år tidigare.

1969 var Rickard Nixon president och fick skörda framgången. Nixons konversation med astronauterna, vilken inleddes med ”This is the White House calling” gavs ut på enliten vinylskiva. Den såldes även med framgång i Sverige, med den kände tv-profilen Lars-Erik Örtengren som svarade för den svenska översättningen.

Jan Blomgren

08-13 52 60

jan.blomgren@svd.se

Fler artiklar