Svenska Amnesty protesterar och menar att Rwandas rättssäkerhet är otillräcklig. Men enligt justitieminister Beatrice Ask visar regeringens utredning att Rwanda nu, efter de senaste årens reformer, kan garantera en rättegång som lever upp till Europakonventionens krav. Sveriges beslut att utvisa en rwandisk medborgare som greps här för ett år sedan är det första i sitt slag inom EU.

- Någon måste ta första steget, säger justitieminister Beatrice Ask.

I Rwanda, där förtroendet för omvärlden varit bottenlågt efter att ingen ingrep för att stoppa folkmordet, välkomnas beskedet.

- Vi är väldigt glada över beslutet, säger Nkufi Augustin, talesman för Rwandas åklagarväsende.

- Detta bevisar att Sverige har förstått att vi kan ge lika god rättvisa som i till exempel Frankrike eller USA. Vi hoppas att fler länder inspireras av Sveriges beslut. De som inte litar på oss är välkomna att komma hit och följa rättegången, fortsätter han.

Försoningsprocessen efter folkmordet i Rwanda, ett av historiens värsta brott mot mänskligheten, har varit ett mäktigt företag. Men i dagens Rwanda är det svårt att föreställa sig att det endast var 15 år sedan gatorna var täckta av lik. Huvudstaden Kigali domineras av lyftkranar och framtidsoptimism och "2020" är årtalet på folkets läppar. Det är målet många jobbar mot - då ska Rwanda vara ett utvecklat land.

Rättsprocesserna har varit avgörande för att ha tagit landet hit. Över en miljon fall har redan prövats, och processerna beräknas vara helt avklarade inom de närmsta åren. Detta beror till stor del på att man använt sig av traditionella bydomstolar, så kallade gacaca. Dessa domstolar, där byborna själva fått utse förtroendevalda domare, har fått kritik på grund av bristen av utbildade jurister. Men utan dem hade rättsprocesserna inte kunnat vara klara förrän i slutet av 2100-talet. De som räknats till folkmordets viktigaste anstiftare har däremot dömts av FN-tribunalen i Arusha, Tanzania, och de övriga som anklagas för att ha varit med och organiserat folkmordet döms av Rwandas konventionella domstolar. Dit hör den rwandier som utlämnas från Sverige.

Utöver rättsprocesser har Rwandas regering även haft en traumatiserad och uppdelad befolkning att tampas med. Matias Sendegaya hör till dem som har fått ställas öga mot öga med landets största utmaning - enighet. Under folkmordet tillhörde han en grupp ungdomar som gick från hus till hus för att mörda människor.

- Regeringen hade gett oss vapen och vi trodde på det de sade - att om vi inte gjorde något skulle tutsierna komma och döda oss. Vi handlade som galna hundar, berättar han.

Då folkmordet nått sitt slut placerades Matias Sendegaya på fängelset Rilima. Att träda innanför murarna på Rilima är som att stiga in i ett medeltida ghetto. Magra män fyller små gårdsplaner sammanknutna av stinkande gränder. I hörn och prång rör fångar i enorma kärl med bönor eller tvätt, det sticker till i näsan från en länga av latriner och på stengolvet i ett öppet rum ligger den senaste veckans malariasmittade.

3500 fångar är inhysta på en yta stor som en fotbollsplan. Då Matias Sendegaya satt fängslad här direkt efter folkmordet var de dubbelt så många. Ändå var hans största skräck att bli släppt.

- Jag trodde att de i min by skulle mörda mig om jag kom tillbaks, säger han.

Men nu finns han i sin hemby Mbyo, som är del av ett projekt som stöttas bland annat av svenska Sida. Han har en ångerfull uppsyn, men det glimtar också till i hans ögon.

- Nu bor jag granne med en man vars familjemedlemmar jag var med och mördade. Våra barn brukar leka tillsammans.

Projektet som Matias har tagit del av har gått ut på att låta förövare av folkmordet och dess offer eller anhöriga tillsammans bygga upp byar. Där får de sedan bo, efter att ha deltagit i samtalsgrupper med varandra. Det är ett av de många initiativ som har lett till att Rwandas försoningsprocess har uppmärksammats som en framgångssaga. Förvånande få fall av vedergällningar har inträffat efter folkmordet, korruptionen är anmärkningsvärt låg och ekonomin har vänt uppåt.

Stora delar av befolkningen verkar acceptera att de som släpps ur fängelserna har avklarat sina straff, även om det kan vara svårt att förlåta. Åtminstone är det vad ytan visar. Nu blir det upp till bevis för Rwanda om de även kan bevisa för omvärlden att det är rättvisa som väntar de folkmordsanklagade som flytt landet.

PER LILJAS