Teheran har blivit som en belägrad stad, berättar källor på telefon från Irans huvudstad.

– Situationen är spänd med revolutionsgardister eller milismän, basij, i varje hörn, säger iranier i Teheran som SvD talat med på måndagen.

En källa hörde skottlossning i centrala Iran, en annan oroar sig för gripna vänner.

Kväll efter kväll när mörkret har lagt sig går människor upp på hustaken och ropar Allahu akbar, Gud är stor. Så lät det också för 30 år sedan, under den islamiska revolutionen. Då var det den USA-stödde shahen, Mohammad Reza Pahlavi, människor protesterade mot.

I dag riktar sig slagorden inte bara mot Mahmoud Ahmadinejad, den enligt officiella siffror återvalde presidenten, utan även mot hans främste beskyddare, högste ledaren Ali Khamenei. Men regimen svarar med att anklaga demonstranterna och oppositionen för att gå utländska intressens ärenden.

Regimens kärntrupp, revolutionsgardet, sade i ett skarpt uttalande i går att det inte tänker tolerera fler protester och beskriver händelseförloppet som en sammansvärjning mot Iran. UD-talesmannen Hassan Qashqavi, tidigare Irans ambassadör i Stockholm, höll samma ton på en tv-sänd presskonferens.

– Att som västmakter och västmedier sprida anarki och vandalism är oacceptabelt, sade Qashqavi.

Han anklagade bland annat BBC - vars sändningar på persiska de iranska myndigheterna gör allt för att störa - för att vara ”andliga barn” till Israels premiärminister Netanyahu och utrikesminister Lieberman.

Statstelevisionen visar tomma gator och talar om hur terrorister ska ha infiltrerat demonstrationerna. Samtidigt medger väktarrådet vissa felaktigheter i valet men hävdar att antalet fel är färre än de besegrade kandidaterna anmält.

Men oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi har inte gett upp, även om hans meddelanden på webben når en begränsad krets. Unga nätanvändare får leka katt och råtta med regimen för att kringgå censuren.

”Detta land är ert land. Ni har rätt att protestera mot lögner och fusk”, sade Mousavi i sitt senaste uttalande.

Kampen står inte främst mellan sekularister och islamister. Den handlar i stället om vilken sorts islamisk republik Iran ska vara i framtiden. De konservativa vill strama åt författningen, medan oppositionen vill ha en mer demokratisk författning, säger källor som inte vill bli citerade. Oavsett vilken fraktion som vinner maktkampen kan resultatet bli att konstitutionen förändras i en eller annan riktning. Som det nu ser ut har högste ledaren och olika väpnade styrkor helt klart överhanden.

– Det är en statskupp som pågår. Det handlar inte bara om att ha kvar Ahmadinejad som president utan också om att krossa Rafsanjani. Undan för undan vill de göra utrensningar inom militären och prästerskapet. Kanske det blir inbördeskrig, säger en oroad källa.

Det som stör många iranska reformvänner är att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har uttalat sitt stöd för protesterna.

– Med en annan regim skulle vi kunna återupprätta de vänskapliga förbindelser vi hade en gång i tiden, sade Netanyahu till den tyska tidningen Bild och syftade på samarbetet mellan Israel och shahens Iran före revolutionen 1979.

Men människor i Iran som SvD har talat med betackar sig för ett sådant stöd. De fruktar att det kan bli en dödskyss för oppositionsledaren Mousavi - förutsatt att det nu går att tolka in sådana sympatier i Netanyahus uttalande, vilket inte alls är säkert.

Kvinnoaktivisten Parvin Ardalan, som belönades med Palmepriset (vilket hon hindrades att ta emot i Stockholm), säger på telefon från Teheran att stöduttalanden från regeringar som har ”ett människorättsperspektiv” är bra. Men de måste välja sina ord noga. Vem som är avsändaren är viktigt.

– Att Israel uttrycker stöd för protesterna är inte bra för iranierna. Om USA gör det är det annorlunda. USA under Obama är inte detsamma som under Bush. Och det är ännu bättre om EU och europeiska regeringar uttalar sig.

Bilden av att oppositionen skulle stödjas av en västtillvänd elit och medelklass, medan Ahmadinejad skulle vara det enkla och fromma folkets ledare är fel, menar Parvin Ardalan.

– Många kvinnor i demonstrationerna har burit chador. Bland dem som stöder Ahmadinejad finns många som har fina bilar och bostäder.

Storayatollan Montazeri i Qom - en gång tilltänkt kronprins till Khomeini - har manat iranierna till tre dagars landssorg för dem som dödats i demonstrationerna. Men Parvin Ardalan hade hoppats att fler regimkritiska shiapräster skulle ha gjort sin stämma hörd.

Präster i Qom skulle kunna utfärda fatwor, religiösa påbud som de troende måste följa, tycker hon.

– Men jag tror att de är rädda. Hittills har vanligt folk visat mer styrka än (regimkritiska) präster, säger Parvin Ardalan som inte är optimistisk.

Och en akademiker i Iran gör en parafras på Franz Kafka när han ombeds beskriva läget:

– Det finns hopp, men inte för oss.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg