De jättelika demonstrationståg som har dragit fram genom Teherans gator i tystnad får många att tänka på de protester 1978-79 som ledde till shahens fall. Då som nu har dödsskjutningar framkallat nya sorgetåg. Då som nu nås vi av spridda rapporter om protester också i andras stora städer som Mashhad, Shiraz, Tabriz och Isfahan.

Och då som nu görs tydliga markeringar inom det civila samhället: Irans fotbollslandslag bar gröna armbindlar inför VM-kvalmatchen mot Sydkorea i onsdags - den färg som oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi gjorde till sin i valkampanjen. I Teheran har universitetsprofessorer och lektorer avgått i protest mot dödsskjutningar av studenter.

Men det finns stora olikheter mellan revolutionen 1978-79 och dagens protester. Den islamiska revolutionen hade en karismatisk och målmedveten centralfigur, ayatolla Khomeini. Sin strategi höll han länge dold. Medan han satt under ett äppelträd i en Parisförort kunde han samla stöd från både vänstern, liberaler och olika shia-islamistiska grupperingar. Det var innan revolutionen börjat äta sina egna barn.

Mir Hossein Mousavi har inte samma karisma; han är beige i jämförelse. Han var premiärminister under 1980-talet, erkänt skicklig på att klara ekonomin, men han satt vid makten även under massavrättningarna 1988. I likhet med många forna islamiska revolutionärer i Iran har han dock blivit reformist med tiden.

Han uppmanade torsdagens demonstranter att klä sig i svart för att hedra minnet av de dödsskjutna. Men hur långt hans reformiver sträcker sig är oklart. Världen, och iranska oppositionella, hade hoppats på att den forne reformpresidenten Mohammad Khatami efter sina jordskredssegrar 1997 och 2001 skulle bli en iransk Gorbatjov och montera ned systemet inifrån.

Men de blev besvikna. Khatami fick sällan mer makt än en oppositionsledare och när han hotade med att avgå - sedan han körts över av det icke-valda väktarrådet - löpte han aldrig linan ut.

Kommer Mir Hossein Mousavi och hans mäktiga uppbackare att göra det? De har satt mycket på spel. Tv-duellen före valet mellan Mousavi och Ahmadinejad - sedd av 40 miljoner tittare - drog proppen ur flaskan och framkallade folkliga reaktioner som sannolikt varken Mousavi eller någon i den iranska maktapparaten hade väntat sig.

På Youtube (dubbat till engelska) kan vi se Mousavi debattera mot Ahmadinejad och anklaga denne för att bädda för diktatur. Den linjen står han fast vid. Han kritiserade Ahmadinejads ifrågasättande av Förintelsen och sade att det skadar Irans ställning i världen. Han anklagade Ahmadinejad för att vara en ”äventyrare, exhibitionist och extremist”.

Men som folktalare blir Mousavi slagen av Ahmadinejad. Det medger även iranier som föraktar sittande president.

I dag förs maktkampen på två olika plan: Dels på gatorna. Där är det frågan om vem som leder vem? När demonstranter i onsdags trotsade Mousavis maning att hålla sig borta från gatorna såg han ut att ha tappat kontrollen. Bland onsdagens demonstranter fanns även Hashemi Rafsanjanis dotter, skriver den amerikanske Irankännaren Gary Sick på sin blogg. För att behålla initiativet, kan vi förmoda, kallade Mousavi till nya protester i går.

På ett annat plan, bakom stängda dörrar, pågår maktkampen inom regimens olika maktcentrum. Rafsanjani - tidigare president och talman och nu ledare för medlarrådet och expertrådet - fiskar efter att avsätta Khamenei som högste ledare. För det behöver han en majoritet av expertrådets 86 ledamöter.

Maktkampen i Iran handlar inte bara om Ahmadinejad utan också om ayatolla Ali Khamenei som högste ledare. Många demonstranter vill se Khamenei och hans skuggregering ersättas av demokrati. Men Rafsanjani är enligt bedömare i stället ute efter att ersätta honom med en ny högste ledare som kan se till att Iran, en regional stormakt, öppnas mot världen.

Om oppositionen ska gå segrande ur maktkampen beror sannolikt på om tre faktorer kan bli mer eller mindre samverkande:

1. Att fortsatta massprotester går hand i hand med ett tydligt ledarskap.

2. Att viktiga skikt inom prästerskapet markerar sitt - kanske tysta - ogillande av Ahmadinejad. En konservativ organisation, Sällskapet för kämpande präster, ville före valet inte stödja någon kandidat alls. Det betydde i själva verket att de tog avstånd från Ahmadinejad - och det var ett indirekt slag mot Khamenei som den sittande presidentens främste beskyddare.

3. Att delar av revolutionsgardisterna, frivillig basiji-milis och polisstyrkorna ställer sig på oppositionens sida. Där är Iran inte i dag. Både revolutionsgardet och basiji har ekonomiska intressen och förmåner att försvara.

Ekonomiprofessor Jamshid Edalatian, som jag träffade i Teheran strax före valet och som tillhör Mousavikampanjen, poängterade att revolutionsgardets ekonomiska muskler växte under Ahmadinejads första mandatperiod, 2005-2009. Han jämförde med den kinesiska modellen.

– I Kina ville Röda armén dela på kakan efter alla uppoffringar de gjort under kriget. På liknande sätt har revolutionsgardet blivit aktivt i Iran de senaste fyra åren. De finns inom oljebranschen och byggnadssektorn. De bygger broar och anlägger spårvägar. De får kontrakt inom sektorer där det finns mycket pengar att hämta. Vid anbudsförfaranden har de fördelar jämfört med de privata företagarna.

Grundtipset är att säkerhetsstyrkorna i Iran satsar på vad de ser som den vinnande hästen i detta lopp. Än så länge talar oddsen för Ahmadinejad och Khamenei går ut som segrare i detta lopp.

Men det är inte klart ännu. Var mållinjen ligger kan ingen säkert säga.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg