En taggad Mahmoud Ahmadinejad talade till tiotusentals anhängare under en shiitisk helgdag i centrala Teheran i går. Den formellt besegrade Mir Hossein Mousavi, som möjligen sitter i husarrest, fick i stället lägga ut sina uttalanden på internet, vilka kan läsas av allt färre i ett Iran där informationsflödet strypts.

Mousavi, som kallat valet för ”en farlig parodi”, manar sina anhängare till fredliga protester. Men polisens batonger och gripanden – nu även av politiker, vilket en polischef i Teheran bekräftat – visar att det inte finns utrymme för fredliga protester. Frågan är om reformsidan kommer att fortsätta att bestrida valresultatet eller om de kommer att vika ned sig efter hand. Enligt rapporter i går kväll ska den förre nationelle säkerhetsrådgivaren Rowhani och den gamle räven Rafsanjani – vilken leder det expertråd som kan avsätta och tillsätta högste ledaren – sammankalla ett möte för att analysera frågan om ”riggade val, brist på agerande från väktarrådet och Ahmadinejads förolämpningar av höga ämbetsmän”.

Det går inte att avfärda protesterna med att det bara skulle vara en västorienterad över- och medelklass i Teheran som strömmat ut på gatorna – även om nidbilder av presidenten med engelsk text visar att det finns sådana inslag. Iran har en historia av uppror: Den konstitutionella revolutionen 1905 och den islamiska revolutionen 1978–79 när den USA-allierade shahregimen störtades, vilket i mycket var en reaktion på den CIA-stödda kuppen 1953 mot den folkvalde premiärministern Mossadeq, som nationaliserat oljan.

När reformisten Mohammad Khatami vann sina jordskredssegrar 1997 och 2001 – i vad som allmänt betraktas som rättvisande val – hade han inte bara stöd av eliten i norra Teheran. Han bars fram på en våg av förhoppningar och det gjorde också det reformdominerade parlament som valdes 2000. Dessa år pendlade stödet för reformisterna på mellan 65 och 78 procent. De kringskars av Irans ickevalda skugg-regering, men siffrorna då visar vilken röstpotential som fanns för Mousavi i årets val.

Det ökar misstankarna om att det skett en palatskupp. I sitt tal på lördagskvällen riktade Ahmadinejad en indirekt spark mot Khatami, Rafsanjani, Rowhani och Mousavi genom att säga att det var dags för en ny generation representanter för folket att träda fram och inte bara de som varit lierade med Khomeini (den islamiska republikens grundare).

Iran kan paradoxalt nog liknas vid Egypten. Regimerna i dessa länder har olika ideologiska förtecken. Men de auktoritära systemen i både Kairo och Teheran vill gärna ha legitimitet genom allmänna val, dock utan att låta oppositionen få skuggan av en chans att ta över. I Egypten är det en fängslad liberal som Ayman Nour eller Muslimska brödraskapet som ropar valfusk.

I Iran är det reformlägret.

Ahmadinejad backas upp av polisen, revolutionsgardet och regimens fotfolk, basiji, som alla har förmåner att försvara. Revolutionsgardet har under Ahmadinejads första mandatperiod fått en betydande ekonomisk makt inom oljebranschen och byggnadssektorn. Men vem tjänar i det långa loppet på att attityderna hårdnar igen mellan USA och Iran?

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg