Upp

Årets projekt

Ungdomarna bor vid gränsen till Uzbekistan, en avlägsen del av Afghanistan där byarnas utveckling verkar ha stannat i medeltiden. Här sitter spåren ­efter drygt två decenniers krigande – mot Sovjetunionen, mellan krigsherrar och mot talibaner – fortfarande djupt. Här är barnen för upptagna med att försörja sina familjer för att ha tid att leka eller utbilda sig.

Årets projekt, som Operation dagsverke gör i samarbete med hjälporganisationen Actionaid, går ut på att ge de mest fattiga och utsatta ungdomarna utbildning och arbetsträning. De flesta här kan inte ens något av Afghanistans största språk, dari eller pashto, och det arbete de utför ger dem knappt mat för dagen.

Under nio månader lär Actionaid dessa ungdomar att läsa, skriva och utföra något arbete – som att sy, snickra eller meka. Därefter får de en grundsats med verktyg – hammare, såg, symaskin, skruvmejsel – så att de kan öppna en butik eller verkstad. De ungdomar med mest desperat situation får i stället för arbetsträning något som kan vara en snabb inkomstkälla, till exempel utsäde eller en kalv.

Actionaid räknar med att Operation dagsverkes bidrag kommer att räcka till att hjälpa ungefär 500 ungdomar här.

Mullah Abdul Rahim, en av de äldste i byn Kadarekh, är väldigt glad över den hjälp de kommer att få.

– Det här är en stor möjlighet för vår by, säger han. Träningen kommer att ge nya färdigheter som kommer att hjälpa byborna även i framtiden.

Upp

Sakhis dröm är att bli jordbrukare

Sakhi Mourad, 16

– Jag har aldrig gått i skolan, säger Sakhi Mourad. Vem skulle isåfall ta hem mat till familjen?

Sakhi jobbar som daglönearbetare på olika gårdar och åkrar omkring hans by Kadarekh, för omkring tio kronor om dagen. Då det finns jobb är det tillräckligt för att ge te, bröd och ibland lite ris och bönor till honom, hans lillebror och mor. Sakhi har varit familjeförsörjare sedan han var åtta. Det var då hans far fördes bort av talibanerna.

– De kom på natten, säger Sakhi, de var fyra stycken och alla hade vapen. De tog far, höll fast hans händer bakom ryggen, släpade ut honom till sin bil och åkte iväg. Mor skrek och grät hela tiden. Sedan dess har vi inte sett honom.

Sakhi är blyg, tystlåten och verkar ha ett tungt sinne. Han förstår inte min fråga om vad han tycker är roligt i livet. Allt han kan säga är vad han önskar sig.

– Jag skulle vilja lära mig att läsa och skriva, fortsätter Sakhi. Min dröm är att ha lite mark och boskap och bli en bra farmare. Men skrädderi och snickeri skulle jag också kunna tycka om.

Det första Action Aid kommer att hjälpa Sakhi Mourad med är däremot att ge hans familj lite utsäde, eller något annat som skulle kunna ge dem en snabb inkomstkälla. Det viktigaste är att de slipper oroa sig hela tiden om de kommer att få mat för nästa dag.

Upp

Nadja skulle älska gå i skolan

Nadja, 14

Nadja var bara fyra år då hennes far dog.

– Det enda jag kommer ihåg av min far är hur talibanerna kom och slog och sparkade ihjäl honom.

Hennes faster fyller i att det var Nadjas egen mor som skickade talibanerna på hennes far, efter att de båda föräldrarna haft ett bråk. Nadja sitter lydigt tyst och stilla. De senaste sex åren har hon bott med fastern och hennes man.

– Mitt hjärta vill se min mor igen, men jag vet att det inte går, säger hon.

Återigen fyller hennes faster i:

– Så fort Nadjas mamma ser henne på gatan gömmer hon sig under sin burkha.

I sitt nya hem är Nadja sysselsatt från morgon till kväll.

– Från sex till åtta städar och diskar jag, säger Nadja. Därefter sitter jag och väver till klockan fyra, sedan gör jag hushållsarbete tills jag lägger mig.

– Jag skulle älska att gå i skolan. Ibland tänker jag ”varför sitter jag och väver mattor hela dagarna?”. När jag väver är jag ledsen. Jag blir glad av att gå ut och träffa kompisar, men det får jag nästan aldrig göra.

I Nadjas by saknas skola och transport för att ta sig till den närmsta skolan. Acion Aid kommer att upprätta en enkel skolverksamhet, och flickor som Nadja kommer att lära sig hur de kan använda väveriet mer lönsamt, så att de kan få mer tid över till annat.

Upp

Gulhab har blivit snickare

Eftersom Gulhabs far har epilepsi och bara kan använda ett ben har Gulhab försörjt sig och sina föräldrar som daglönearbetare från att han var sex år. Men då Gulhab fyllde 18 drabbade torkan hans hemtrakt, och det fanns inte längre några jobb på åkrarna kring deras by. Så han sökte sig in till storstaden, Mazar-i-Sharif.

Efter att ha prövat sig fram bland olika jobb tog han värvning som vakt för stadens ledande krigs­herre.

– Det var som ett fängelse, säger Gulhab. Jag fick aldrig åka hem och ge pengar eller mat till mina föräldrar.

Då Gulhab fick reda på att hans fars epilepsi hade blivit värre flydde han från sin tjänst, och försökte återigen få jobb i sin hemby, utan att lyckas. Till slut satte byns äldste honom i kontakt med Actionaid, och han fick börja med utbildning och arbetsträning som snickare.

Nu delar Gulhab en snickeriverkstad med en annan man i den lokala basaren. Folk från hans by kommer till honom för att få dörrar och fönsterkarmar tillverkade. Under Gulhabs grova händer sveper en hyvel kraftfullt fram över träplankorna.

– Nu är vår tillvaro acceptabel. I framtiden hoppas jag kunna spara ihop pengar för att utvidga verksamheten, säger Gulhab.

Upp

Asadullah utbildades till mekaniker

Asadullahs familj flydde till Paki­stan innan han fyllt ett år, för att komma undan inbördeskriget. Han hade hunnit fylla 15 när de återvände. Då tog det tog bara en månad innan han blev rekryterad av den lokala krigsherren.

– Jag hade just kommit hem från koranskolan och stod och pratade med min mor utanför huset. Till slut berättade hon att jag var tvungen att gå och jobba för Akhbar Khan, annars hotade han att göra dåliga saker med vår familj, säger Asadullah.

– I ett år jobbade jag för honom. Jag såg många strider, men behövde aldrig delta själv. Min uppgift var att bygga saker, som murar och vakttorn. Det var det tyngsta jobb jag någonsin gjort. Vi fick ingen lön, fick inte träffa våra familjer och om någon inte gjorde som generalen sade blev vi bestraffade.

I december 2004, då Akhbar Khan just hade släppt honom fri, stötte Asadullah av en slump på Unicef-personal i staden Mazar-i-sharif. De fick honom att gå med i Actionaids utbildningsprojekt.

I dag är Asadullah motor­cykelmekaniker och har en liten verkstad tillsammans med en kollega.

Men vid sidan om fortsätter han också att gå i skolan. Med lugn och målmedveten blick säger han:

– Min dröm är att bli ingenjör.