BEDDAWI Flyktinglägret Nahr al-Barid var hem för drygt 30000 stats­lösa palestinska flyktingar. Idag är deras läger en sönderskjuten spökstad, där ingen civil får sätta sin fot. Att röja minor, blindgångare och rasmassor väntas ta ett år. De hemlösa säger bittert att detta krig tvingades på dem.

Nahr al-Barid nära Tripoli i norra Libanon blev skådeplatsen för den värsta interna konflikt som skakat Libanon på 17 år. Det tog tre månader för den libanesiska armén att krossa de 400 terroristerna i Fatah al-Islam denna sommar.

I garage, klassrum, skjul, moskéer och lekskolor, eller hopträngda bland släktingar i andra trångbodda flyktingläger i Libanon ­lever de drygt 30000 palestinier som evakuerats från Nahr al-Barid. De flesta hemlösa har fått tränga ihop sig bland redan trångbodda i närliggande Beddawi, ett annat läger för statslösa palestinier. De hemlösa har fått tak över huvudet, men ses många gånger som ovälkomna gäster.

Många är inhysta i skolsalar. Ska undervisningen komma igång denna höst måste dessa hemlösa få annat tak över huvudet. Som de tre familjer som bor bakom varsin blå presenning i en skolsal i Beddawi. Här finns ingen plats för privatliv. Deras ägodelar är madrasser som staplas på hög på dagarna, ett par kokkärl och tummade påsar med mediciner.

Flera bär spår av psykiska krigsskador. Som lille Ziad, ett och ett halvt år.

–Han är skräckslagen för buller, han minns bombardemangen. Han har blivit ett riktigt problembarn: han drar folk i håret, bits och slår andra barn. Sån var han inte tidigare, säger hans mamma Umm Ziad.

Bakom ett blått plastskynke bor flyktingkvinnan Alia Muhammed och hennes familj. Småbarn springer runt hennes fötter, farligt nära ett kärl med kokvatten som balanserar på ett gasolkök på golvet. Risken är stor för att kärlet ska välta och ge småbarnen brännskador. Men Alia Muhammed har inget alternativ. Hon har inget kök.

Bakom en annan blå presenning träffar vi lille Ziads farfar, en fabriksarbetare, själv född som flykting för snart 60 år sedan. Han är sunnimuslim som de flesta palestinier men har satt upp idolbilder av Hizbollahledaren Hassan Nasrallah, en libanesisk shiamuslim.

–Han tog tillbaka sitt land i södra Libanon med värdighet, säger farfar Shtewi.

Han fruktar framtiden.

–Hur ska vi vara säkra på att vi får leva i fred och trygghet? Kanske det blir en massaker mot oss palestinier, som det blev i Sabra och Shatila (i Beirut 1982). Jag är inte rädd för shiiterna i Libanon. Jag är rädd för sunnimuslimerna. Det finns så mycket hatpropaganda mot oss palestinier. Särskilt från vissa imamer som tillhör Saad Hariris Framtidsparti, säger farfar.

Vart de hemlösa ska ta vägen kan ingen säga säkert. Libaneserna som bor kring den sönderskjutna krigsskådeplatsen Nahr al-Barid säger till oss att de inte kan acceptera en återflyttning av palestinier, om inte den libanesiska armén får full kontroll av lägret.

FN-organet Unrwa behöver tillskott på 350 miljoner kronor för att klara de omedelbara behoven för de evakuerade det närmaste året. Vreden sjuder bland de hemlösa mot Unrwa, deras närmsta måltavla. Utländska hjälporganisationer på plats erbjuder några ljuspunkter. Svenska Rädda barnen har ett nätverk av palestinska volontärer som söker upp hemlösa barn för att ge dem meningsfulla aktiviteter.

Den humanitära katastrofen har många bottnar. Libanon surrar av rykten om hur det kom sig att al-Qaida-inspirerade extremister – salafister – lyckades infiltrera Nahr al-Barid och strida mot den libanesiska armén i tre månader.

Lägerinvånare gör gällande att en Damaskusbaserad palestinsk ledare, Abu Khaled al-Emli, nu sedd som förrädare, övertalade sitt partifolk att släppa in extremisterna i Nahr al-Barid under förevändning att de var goda muslimer som tänkte föra kampen vidare till ­Palestina. ”Islam är bästa varumärket här”, konstaterar man. Övertalningen lyckades.

Men det var som att släppa in en trojansk häst. Rebellerna i Fatah al-Islam bröt sig ur sin moderorganisation med snarlikt namn, gjorde ett bankrån och överföll en libanesisk armépostering. Det blev den tändande gnistan till striderna mot armén.

Nu, när Nahr al-Barid ligger i spillror, vill palestinier som SvD träffar i Beddawi inte ta i Fatah al-Islam med tång.

Libanon är inte mycket större än Skåne till ytan, men spänningarna i landet är osannolikt många. Den som vill förstå orsaken till kriser i detta land går lätt vilse i labyrinter och klanstrider. De nödvändiga frågorna om varför, hur och vem som bär ansvaret för att extremisterna fick fotfäste i lägret besvaras med retoriska motfrågor.

Den lokale ledaren för den palestinska sekulära vänsterrörelsen PFLP, Samir Lubani, säger:

–Det var inte vårt krig. Det drabbade vårt läger, förstörde våra hem. Vi försökte stoppa striderna mot den libanesiska armén och hjälpa människor i lägret.

Att Libanons ÖB Michel Sleiman lyckades knäcka extremisterna har gjort honom till krigshjälte i många libanesers ögon. Men det tog ändå tre månader för armén innan segern var vunnen. Och den siste läkare som stannade på krigsskådeplatsen säger trött att båda sidor kränkte krigets lagar. Extremisternas ledare, Shaker al-Abssi, en gång Arafats pilot och senare syrisk fängelsekund, har på ett mystiskt sätt slunkit ur militärens garn.

PLO lägger hela skulden för lägerkriget på utbrytargruppen Fatah al-Islam. Det gör också den palestinske vänstermannen Samir Lubani, lokal ledare för PFLP.

–Den libanesiska armén är inte vår fiende. Fatah al-Islam drog på oss ett krig som inte handlar om palestiniernas rättigheter. Det finns två offer för kriget: den libanesiska armén och det palestinska folket. Hela regionen har drabbats av fundamentalism genom al-Qaida. De har förstört palestiniernas gamla samförstånd. Men det är viktigt att vi lär oss läxan. Vårt motstånd handlar inte om religion.

Men han förnekar inte att jord­månen har blivit mer gynnsam för de som inspireras av al-Qaida.

–Osloavtalet mellan PLO och Israel, mordet på Libanons starke man Rafiq Hariri 2005 och avsaknaden av sociala och medborgerliga rättigheter för palestinierna i Libanon har försvagat det sekulära PLO. Därför uppstod en möjlighet för Fatah al-Islam att infiltrera, fortsätter Samir Lubani.

Han avfyrar frågor utan svar:

–Hur kunde Fatah al-Islam ta in tunga vapen? Varför tillsätter inte den libanesiska regeringen en kommission som granskar vad som hände och visar hur många utländska och libanesiska krigare det fanns i Fatah al-Islam? Istället får vi palestinier betala priset trots att det var fler libaneser bland de stridande.

Khalil Dib, lokal ledare för det parti som infiltratörerna bröt sig loss ur (Fatah al-Intifada), kände den mystiskt försvunne terroristledaren Shaker al-Abssi.

–Hans ideologi är al-Qaidas. Men han är inte knuten till dem organisatoriskt. Vill du veta mer, fråga saudierna! svarar Khalil Dib menande.

Varför försökte inte ni stoppa salafisterna med våld?

–De andra palestinska partierna vägrade slåss mot Fatah al- Islam för de trodde att det var ett internt problem för min organisation. Och en del yttre krafter hjälpte dem att förvandlas från en kyckling till en elefant.

Vilka dessa yttre krafter är råder det delade meningar om. Men oavsett vilken bakgrund ”elefanten” har, så har det lilla problembarnet Ziad, ett och ett halvt år, blivit trampad av honom. Liksom tusentals andra. Medan terroristledaren al-Abssi har slunkit ur nätet.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg