När den vita röken steg mot himlen ur Sixtinska Kapellet den 19 april 2005 och Joseph Ratzinger valts till världens påve beskrev han sig som ”en enkel och ödmjuk arbetare i Herrens vingård”.

Men jobbet i vingården har inte gått så smidigt som tänkt. Vatikanen har under Benedictus XVI skapat kontroversiella rubriker som aldrig tidigare. Ena dagen har homosexualitet fördömts, nästa har skilsmässor och dödshjälp förkastats. Aktuella exempel är Williamson-affären och Vatikanens bannlysning av mamman till den våldtagna nioåringen i Brasilien som gjorde abort. Även läkarna som utförde aborten bannlystes, men i fredags rapporterades att brasilianska biskopar rivit upp bannlysningen av mamman efter proteststormen, något Vatikanen ännu inte kommenterat.

Andra är fördömandet av dödshjälp till italienskan Eluana Englaro och ilskan över att USA:s president Obama minskar restriktionerna för stamcellsforskning. Även pedofilskandalerna i USA som skakat katolska kyrkan fortsätter att uppröra – inte minst då påven delvis lägger skulden på ”moralens sammanbrott i USA”. Det anses också att Vatikanen nästlat sig djupare in i italiensk politik och alltmer försöker påverka politiska beslut.

Vi backar några år. Ratzinger beskrevs vid sitt tillträde som en briljant teolog som lever i böckernas värld och är mån om att bevara traditionella trosläror. Under många år ansvarade han för Vatikanens doktrinavdelning och fungerade som kyrkans ”religionspolis”. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin konservativa hållning och kritiska inställning till Andra Vatikankonciliet som moderniserade kyrkan på 1960-talet.

Men ingen anade hur omstridd han skulle bli. Påvens tal i tyska Regensburg i september 2006 blev en första skandal. Muslimer från Jakarta till Casablanca gick i taket när Benedictus citerade en bysantinsk kejsare: ”Visa mig vad Muhammed bidrog med som var nytt och ni finner bara sådant som är ont och omänskligt.”

Talet upplevdes som en förolämpning av islam och protester utbröt i muslimska länder runtom i världen. Katoliker som beundrat förre påven Johannes Paulus II för hans strävan att öka dialogen med andra religioner tog sig för pannan.

Påvens muslimska ”faux pas” slutade med att han fick hålla bönestund tillsammans med Istanbuls mufti i Blå Moskén, vänd mot Mecka. Det retade gallfeber på konservativa katoliker.

Därpå kom ytterligare en provokation när Benedictus föreslog att naziårens påve Pius XII, som kritiserats för att bemöta judeutrotningen med tystnad, skulle saligförklaras – första steget på vägen mot helgonförklaring.

Sedan exploderade Williamson-affären. Biskop Richard Williamson ur prästbrödraskapet SSPX sade till SVT:s Uppdrag granskning att ”inga gaskamrar existerat” och att högst 300000 judar dödades under andra världskriget. Samtidigt hävde påven en 20-årig bannlysning (exkommunikation) av Williamson samt tre andra biskopar ur det ultrakonservativa SSPX – samma vecka som Europa höll minneshögtid för befrielsen av Auschwitz. Det globala raseriet som följde visste inga gränser.

Benedictus har krävt Williamson på avbön, men hittills har han bara gjort en märklig ursäkt om att han ”ångrar uttalandet med tanke på konsekvenserna”, utan att ta tillbaka vad han sagt. I onsdags gjorde påven en pudel och erkände att hävandet av bannlysningen var ”ett misstag”.

Så utsåg påven Gerhard Maria Wagner till biskop i österrikiska Linz, medveten om Wagners omstridda åsikter att orkanen Katrina i New Orleans var ett straff för syndfullt leverne och att Harry Potter-böckerna sprider satanism. En protestvåg följde och Wagner hoppade av.

All denna turbulens på bara fyra år. Med följd att kyrkans moraliska ställning har undergrävts, relationerna mellan katoliker och judar/muslimer fått en kraftig törn och flykten från katolska kyrkan är i full sving i Tyskland och Österrike. Hundratals tyska katoliker lämnade kyrkan under februari, avhoppen var 40 procent högre än året före i vissa områden, enligt Der Spiegel. I Österrike lämnade fyra gånger så många katoliker kyrkan i Linz under februari jämfört med året före, enligt tv-kanalen ORF.

Det är inte några få avskilda händelser som fått det att börja blåsa snålt i kurians korridorer, utan en kaskad av provokationer som riskerar att dominera så till den grad att en skugga felaktigt faller över alla katoliker. Bakomliggande orsaker anses vara påvens ökade isolering och dragkampen mellan konservativa och progressiva krafter inom den katolska kyrkan.

Isoleringen är självvald.Medan Johannes Paulus II var mediernas gunstling och dialogernas mästare är Benedictus XVI varken särskilt intresserad av omvärlden eller av att stå på balkonger och vinka. Benedictus är en tänkare som helst sitter på sin kammare och läser. Han lever nästan i en separat värld där trossatser dominerar över politiska och historiska händelser. Han är misstänksam mot ”massornas beundran”, och den minskade strömmen av pilgrimer till St Petersplatsen tycks inte bekymra honom; 3,2 miljoner under 2006 jämfört med 2,2 miljoner under 2008.

Allt fler undrar omBenedictus förlorat kontakten med världen utanför Vatikanens murar. Hans ensamvandring tycks om inte annat ha lett till bristande omdöme och problem att inse effekten av sina uttalanden.

Visserligen finns en stab med välvilliga medarbetare som serverar honom utvald information från omvärlden och som han konsulterar före viktiga uttalanden. Men hur väl fungerar den? I fallet med Williamson ringde inte telefonen hemma hos påven. När katastrofen var ett faktum hanterades situationen på ett sätt som tydliggör Vatikanens behov av utbildning i krishantering och kommunikationsstrategi.

Bakom kulisserna pågår maktkampen mellan konservativa och progressiva falanger. Drivande konservativ kraft är 79-årige kardinal Darío Castrillón Hoyos, ansvarig för Vatikanens relationer med traditionella katoliker. Kardinal Castrillón sporrade Benedictus att integrera SSPX i kyrkan, och påven var medgörlig eftersom han ville blåsa liv i en modern konservativ katolicism. Så återinfördes exempelvis den tridentinska (latinska) mässan 2007, såsom SSPX önskat. Nästa steg var att häva bannlysningen av SSPX-biskoparna. Men då satte Williamson sin antisemitiska käpp i hjulet.

Kardinal Castrillón tros ha känt till Williamsons uttalanden innan hävandet av bannlysningarna offentliggjordes och han var medveten om SSPX antisemitiska åsikter samt motvilja till dialog med andra religioner. Men han upplyste inte sin chef. Även om påven förlitar sig på sina medarbetare är han inte ovetande om SSPX ståndpunkter.

Ändå har han envisats med att integrera den reformfientliga gruppen. Varför? Ett skäl är strävan efter kyrklig enighet, ett annat att SSPX-integrationen stärker kyrkans konservativa hållning samt att gruppen därmed inte utvecklas till en hotande ”parallell-kyrka”.

Progressiva katoliker har våndats medan kyrkan begravts under en lavin av Williamson-kritik. Kardinal Walter Kasper, ansvarig för dialog med judendomen, har rasande förklarat att påven inte ens konsulterat honom i frågan. Varför sträcker påven bara ut en olivkvist åt höger? frågar man sig. Liberala katoliker vill att påven också ska komma dem till mötes i frågor som uppmjukning av celibatkravet, kvinnliga präster och nattvard för omgifta. Men Benedictus har siktet inställt åt höger och tycks bara ha ögon för traditionalister.

Kraftmätningen ökar i en modern värld som även knackar på Vatikanens port. Idag existerar aborter, dödshjälp, homosexualitet, stamcellsforskning, kvinnors rättigheter, preventivmedel (och aids) samt provrörsbefruktning på ett annat sätt än förr – och dessutom i ett globalt medielandskap. Det blir ständiga etiska kollisioner mellan samtiden och Vatikanen där olika falanger drar åt olika håll – men där påven alltid håller ett stadigt grepp i det traditionella kopplet.

Ett till synes ytligt men också belysande exempel är katolska prästers uppmaning till italienska ungdomar att avstå från sms, prat i mobilen och dataspel under fastan för att istället ”fokusera inåt”.

Vissa menar att orsaken till Vatikanens ökande maktkamp, kommunikationstabbar och bakåtsträvande tänk kan sammanfattas så här: Fel val av påve.

Bokmalen Benedictus har dock aldrig stuckit under stol med sin strävan att skapa en enad och mer konservativ kyrka och valdes av en majoritet av konklavens kardinaler.

Men istället för att förena världens katoliker har hans uttalanden och ageranden skapat ökad splittring och spänning som lär ta tid att hela. Visst kommer en annan tid och andra påvar. Men till dess får Vatikanen nog räkna med fortsatt korsdrag.

Gunilla von Hall

gunilla.von.hall@svd.se

Fler artiklar