DAMASKUS.
I en villa i Damaskus lummiga utkanter sitter en man som står på EU:s och USA:s terroristlista. Khaled Mashaal, ledare för Hamas politbyrå, är här beskyddad av Bashar al-Assads arabnationalistiska Baathregim.

Västvärldens utfrysning eller Israels offensiv mot Gaza har inte minskat Hamas politiska roll. ”Efter Gazakriget har det blivit svårare att nonchalera Hamas” utropade en rubrik i nyhetsmagasinet Time nyligen.

När Khaled Mashaal tar emot SvD berättar han att ”flera europeiska regeringar” trotsar EU:s förbud genom att föra en dialog med Hamas bakom stängda dörrar.

- Men jag vill inte nämna vilka för att inte genera dem, säger han under intervjun.

Damaskus är en lämplig plats för tyst diplomati; här finns inte mycket till transparens.

SvD träffar Khaled Mashaal kort efter givarkonferensen för Gaza, dit han själv inte var bjuden, och före den palestinska dialog som syftar till en försoning mellan Hamas och Fatah.

Han säger sig hysa hopp om att det ska gå att bilda en palestinsk samlingsregering, trots misstron mellan Hamas och Mahmoud Abbas Fatahrörelse.

- Vi är mer än villiga till att denna dialog ska bli framgångsrik, samt nå överenskommelser om andra utestående frågor som palestinska val, en omvandling av säkerhetsstyrkorna och en reform av PLO, som inte har fungerat som det ska sedan 1991. Vi vill få fungerande institutioner så att Hamas och andra partier kan gå med. Men den andra sidan är inte tillmötesgående.

- Problemen med utformningen av en palestinsk samlingsregering handlar om att omvärlden blandar sig i och ställer villkor.

Så alla hinder beror på omvärlden?

- Ja, svarar Hamasledaren som inte medger några misstag en enda gång under intervjun.

Min väska blir genomsökt innan jag släpps in till mötet. Varken jag eller min kvinnliga syriska tolk blir dock uppmanade till det sjaltvång som annars brukar råda för kvinnor som möter islamistiska ledare i Mellanöstern. Hamas värdland, Syrien, är en sekulär stat.

Khaled Mashaal tar dock inte oss kvinnor i hand, av religiösa skäl, men lägger handen på hjärtat till hälsning som seden bjuder. Men inget hindrar honom från att ta judiska män - eller rättare sagt vissa judiska män – i hand.

- Vi inom Hamas är inte emot judar, vi är emot ockupationen. Vi bekämpar inte Israel för att de är judar. Som palestinier och muslimer tror vi på alla profeter. Vår profet Muhammed skakade hand med judar. Jag har tagit många judiska journalister och framstående judiska personligheter i hand, när de har besökt mig.

Hamas politiske ledare är upprörd över att USA:s utrikesminister Hillary Clinton vid sitt besök i Jerusalem i veckan inte protesterade mot att Israel, enligt Fred Nu, planerar att bygga 73 000 nya bostäder på bosättningarna på Västbanken. Han frågar sig varför inte Clinton kan erkänna det palestinska valresultatet 2006, då Hamas vann, medan hon utan vidare accepterat årets valresultat i Israel. Där gick högerledaren Benjamin Netanyahu, som inte vill ha en tvåstatslösning, liksom missnöjespolitikern Avigdor Lieberman framåt.

– USA och världssamfundet borde skämmas för sin dubbelmoral. Varför ställer de villkor på oss men inte på Israel? Nu står Israel i begrepp att riva ett område i Jerusalem, Bustan, med 1 500 invånare. Men världen är tyst, säger Hamasledaren, som Israels säkerhetstjänst Mossad försökte giftmörda i Jordanien under Netanyahus premiärministertid på 1990-talet.

Khaled Mashaal konstaterar att president Barack Obama ”utan tvekan står inför många stora utmaningar”.

– Vi är redo att välkomna varje positiv förändring från USA:s sida. Men hittills har vi inte hört något uppmuntrande.

Han lämnar dock dörren öppen för Obamas sändebud i Mellanöstern, George Mitchell.

- Mitchell var mycket framgångsrik som medlare i konflikten på Nordirland. Men på 1990-talet misslyckades han helt med att stoppa utbyggnaden av israeliska bosättningar på Västbanken. Tror någon att Mitchell kan bli framgångsrik i Mellanöstern utan att tala med Hamas? Hade han lyckats som medlare på Nordirland utan att tala med Sinn Fein och IRA?

I Syrien beskrivs Hamas programenligt som ”motståndsrörelse”. Men Syriens regering har för egen del valt det fredliga förhandlingsspåret med Israel sedan ett årtionde tillbaka, trots att Israel ockuperar syriskt territorium sedan 1967.

Somliga säger att Syrien utnyttjar palestinierna. Hur förklarar du skillnaden?

- Vi är ingens redskap. Ingen tvingar oss till något. Om ett land drar fördel av palestiniernas motstånd är det deras ensak. Jag skulle inte ha något emot om Egypten eller Saudiarabien gynnas av vårt motstånd. Men det är skillnad på att dra fördel av något och att exploatera. Om Israel upphör med sin ockupation kommer de att få se slutet på motståndskampen, säger Khaled Mashaal.

SvD har i Gaza mött vanliga civila palestinier som bittert anklagar både Fatah och Hamas för att sätta sina egna intressen före sitt folks. Kritikerna säger att Hamas med sina qassamraketer i december ”bjöd in” den israeliska militären till den massiva offensiven och att de civila skulle ha sluppit döden och förödelsen om Hamas hade varit mindre hårdnackat.

Men Khaled Mashaal avfärdar kritiken och anklagar Israels avgående premiärminister Olmert för att ha obstruerat.

- Vi accepterar andras åsikter även om vi inte delar dem. Egypten förhandlade fram den vapenvila som skulle gälla i sex månader (juli-december 2008). Villkoret var att Gazas gränsövergångar skulle öppnas och belägringen hävas. Israel levde inte upp till det. Ingen erbjöd oss sådana villkor i december. De ville få oss att förnya vapenvilan utan öppningar. Det var oacceptabelt.

- Mot slutet av vapenvilan fick jag besök av Jimmy Carter. Jag berättade att vi var redo att förnya vapenvilan, om vi fick ett erbjudande om öppna gränsövergångar.

Enligt källor som jag har talat med hade er andreman i Kairo, Abu Marzouq, och en av era ledare från Gaza, Ahmad Youssef, preliminärt sagt ja i slutet av december till fortsatta samtal om en ny vapenvila när du, som då befann dig i Qatar, sade nej?

- Det är inte sant. Hamas tog ett kollektivt beslut. Vi var tydliga på att vi endast kunde fortsätta samtal om fortsatt ”lugn” ifall gränsterminalerna till Gaza öppnades, svarar Mashaal och skärper tonen.

Hizbollahledaren Hassan Nasrallah medgav efter Libanonkriget 2006 att hans rörelse inte skulle ha gjort en gränsrazzia mot israelisk militär ifall de hade vetat hur massivt det israeliska svaret skulle bli. Är du öppen för samma självkritik?

- Vår situation kan inte jämföras med den libanesiska. Vi hade inte kunnat agera annorlunda. Vårt val stod mellan att dö under belägring eller dö under strid.

Det kan vara lättare att säga för den som sitter på tryggt avstånd från fosforbomber, än för de 1 300 som enligt FN-källor dödades i Gaza under Israels offensiv. Hamasledaren – terroristen i västs ögon, befrielsekämpen i andras – framhärdar i att han representerar offren, inte gärningsmännen.

Förr eller senare måste ni väl erkänna Israel som en realitet? Skulle ni inte vinna på att stoppa raketerna och göra som Syrien, inleda indirekta fredssamtal med Israel?

- Det är fel tillvägagångssätt. Man måste angripa orsaken till konflikten: ockupationen. När palestinierna hör att det blir ett slut på ockupationen kommer motståndet att upphöra.

Men ni ju är längre från detta än någonsin?

- Vems är felet? Yasser Arafat brukade förhandla. Mahmoud Abbas har gjort det. Och vi palestinier säger att vi accepterar en lösning baserad på 1967 års gränser. Det säger också araberna i allmänhet. Men Israel vägrar.

Vad menar du med att ni godtar 1967 års gränser?

- 2006 skrev vi alla palestinska rörelser, inklusive Fatah och Hamas, på ett nationellt försoningsdokument. Vi gick med på att bilda en palestinsk stat enligt 1967 års gränser, inklusive (östra) Jerusalem och en avveckling av bosättningarna. Men Israel visar ingen samarbetsvilja. De söker bara säkerhet för egen del. Samtidigt erbjuder de bara en del av marken på Västbanken. De är inte ens villiga att erbjuda palestinierna suveränitet, bara autonomi. Det löser inte problemet.

Han har ”vissa kommentarer” till Arabförbundets fredsplan från 2002 som erbjuder Israel säkra gränser och normalisering i utbyte mot land och en ”överenskommen” lösning av flyktingfrågan.

– Men vi tänker inte ställa oss i vägen för Arabförbundets plan. Vi accepterar en lösning baserad på 1967 års gränser.

Amnesty International har fördömt den israeliska militären för storskaliga krigsförbrytelser i Gazakriget, men också Hamas raketeld mot Israel stämplas som krigsförbrytelser av Amnesty.

Nu har raketer från Gaza slagit ned nära en skola i Ashkelon. Israeliska skolbarn är inte soldater, de är inga militära mål. Varför skjuter ni raketer mot civila?

- För det första är Amnestys rapport orättvis. Den likställer gärningsmannen med offret. Ingen kan jämföra Israels massförstörelsemaskin med våra primitiva vapen. De palestinska raketerna har aldrig avsiktligt riktats mot civila, säger Hamasledaren med en argumentation som kanske går hem i Syrien, där medierna aldrig skildrar qassamraketernas effekter på israeliska skolbarn i Sderot.

- Om vi hade haft lika avancerade vapen som Israel skulle vi bara ha skjutit mot militära mål. Den raket som slog ned vid en skola i Ashkelon avfyrades inte av oss, utan en annan grupp, säger ledaren för rörelsen som kontrollerar Gaza.

Hur ska du kunna få någon svensk läsare att tro på att ni inte urskillningslöst skjuter mot civila i Sderot eller Ashkelon?

– För att det är dessa primitiva raketer är de enda vapen vi har. Vi befinner oss under ockupation. Enda sättet att befria oss från ockupation är genom motstånd.