GAZA STAD – Detta är ett meddelande till hela världen: Hamas är kvar! Vi tackar Gud för att han låtit våra soldater segra i detta krig och slå israelerna. Till israelerna säger vi: våra raketer kan nu nå längre än tidigare!

Med hes och genomträngande röst talar Hamasledaren Ismail Radwan till flera tusen anhängare som samlats framför det sönderbombade parlamentet i Gaza stad för att fira ”segern” över Israel.

Men i de slutna, sorgsna ansiktena syns ingen segeryra. Över 1 200 palestinier har dödats och omkring 10 000 har blivit hemlösa under den tre veckor långa belägringen. Trots det svor demonstranterna framför parlamentet att de har segrat.

– Israelerna sade före kriget att de vill krossa Hamas och stoppa raketerna. Men det har inte lyckats med någotdera, säger den 30-årige ambulansföraren Mohammed Abdallah. På armen bär han sin 14 månader gamla son Abdel Aziz.

– Han ska slåss för Hamas när han blir stor. Om han dör betyder inget. Tvärt emot. Det är en ära att dö för Koranen, säger Mohammed Abdallah.

Samtidigt är andra Gazabor i färd med att röja i ruiner efter kläder, möbler, mattor och andra ägodelar. Bland dem som varit i gång sedan tidigt på morgonen finns 27-årige Helmi al-Samouni. I måndags grävde han fram liket efter sin hustru ur ruinerna i stadsdelen Zeitoun.

– Hennes ansikte var borta men jag kände igen henne på kläderna, säger han.

Helmi al-Samouni och hans bror visar runt i familjens bombskadade hem. Det blev ockuperat av israelerna den 4 januari, berättar han. I vardagsrummet står ett par tomma konservburkar med hebreiska etiketter och på väggarna har soldaterna lämnat kvar en hälsning: En teckning av en gravsten med påskriften ”Araberna 1947-2009”.

Helmi al-Samouni och omkring 100 andra medlemmar av klanen Samouni, som alla bor i stadsdelen Zeitoun, blev den 4 januari beordrade att samlas i en farbrors hus lite längre ner på gatan.

– De lovade att vi skulle vara säkra där, säger Helmi al-Samouni. Men tolv timmar senare blev huset, där 100 personer befann sig, beskjutet av granater. När Helmi och hans fru med sonen på armen försökte fly sköt israeliska prickskyttar på dem. Sonen träffades. En halv timme senare vågade sig Helmi ut igen för att ta pojken till sjukhus. De klarade sig undan prickskyttarna men innan Helmi - till fots - hann fram till sjukhuset var sonen död.

Tre dagar senare fick Helmi al-Samouni veta att hans fru och 28 andra medlemmar av Samouniklanen hade dödats, när huset som de trängts samman i bombades. 72 sårades. I måndags grävdes de sista kropparna fram ur ruinerna, men den tunga, sötaktiga stanken av ruttnande lik hänger fortfarande kvar i luften.

– När vi begravde de sista fanns det inte längre plats på begravningsplatsen så vi var tvungna att öppna en gammal grav, säger Helmi al-Samouni.

Enligt palestinska myndigheter har över 1 300 människor dödats under det tre veckor långa kriget. 5 000 hus är totalförstörda och 20 000 skadade, säger den ledande regeringstalesmannen för Hamas, Taher al-Nounou.

I Gazas centrum ligger parlamentet - som var så nytt att det ännu inte tagits i bruk - i ruiner. Fakulteten för ingenjörsvetenskap på Islamiska universitetet är förvandlat till en ruinhög. Ett helt komplex av ministerier är sönderbombat. Polisstationer, brandstationer och moskéer har förvandlats till bombkratrar och gatorna är överfulla med rasmassor och stora, förvridna metalldelar.

Enligt israelerna var alla förstörda civila hus legitima mål eftersom deras invånare understödde Hamas och Hamas är en terroristorganisation.

För palestinierna är det deras samhälle och framtid som har blivit sönderbombad.

14-årige Mohammed al-Eila klarade sig oskadd undan tre veckors bombningar. Men på måndagen, dagen efter vapenvilan, blev han träffad av en raket som avfyrades från ett israeliskt örlogsfartyg utanför Gazas kust, berättar läkarna på Shifasjukhuset. De har just amputerat hans vänstra ben och högra arm.

För chefskirurgen Nasser Abu Shaban har de senaste veckorna varit de märkligaste i hans yrkesliv. Aldrig tidigare har han sett så många oförklarliga skador på sina patienter. Små, och vid första anblick ofarliga, sår har fortsatt att blöda i flera dagar. Benknotor har smulats sönder trots att det inte synts några skador på hud eller vävnad. Armar och ben ser ut som om de hade blivit knivskurna. Brännskador fortsätter att brinna i timmar och ibland dagar.

– Det är skador som omöjligt kan ha orsakats av traditionella vapen, säger han och understryker att han inte är vapenspecialist.

Trots det tvivlar han inte på att israelerna har använt förbjudna vapen som fosforbomber och så kallade Dimebomber (ett kraftigt precisionsvapen) under den 22 dagar långa offensiven i Gaza.

Samma sak säger samtliga läkare som uttalar sig på Shifasjukuset. Bland dem träffar vi en dansk överläkare från Slagelse, doktor Bakhtyar Baram, som kom till Shifa i lördags för att bistå sina palestinska kolleger. Två av hans första patienter var en 10-årig flicka och en 14-årig pojke som träffats av fosforbomber.

– De hade tredje gradens brännskada med brännskador in på benknotorna. Och såren fortsatte att brinna, de är nästan omöjliga att behandla, säger Bakhtyar Baram.

Han har just opererat en yngre man som fått båda sina lårben krossade. Bakhtyar Baram säger att skadorna förmodligen har orsakats av Dimebomber.

– Såren fortsätter att blöda och är fyllda med pyttesmå bombrester, säger han.

I Shaaf i utkanten av Gaza stad stapplar den 84-årige Suleiman Mahmoud al-Jarouh mödosamt omkring på ruinerna av det som varit en moské vid den smala jordväg där han har levt hela sitt liv. Moskén är sönderbombad men ändå ska han kalla till bön där, som alltid.

Mahmoud al-Jarouh, som är böneutropare, ställer sig på ruinhögen. Hans spröda, lite spruckna stämma ljuder ut över kvarteret. Men endast de som står nära kan höra, för det finns ingen ström och högtalaranläggningen är bombad sönder och samman.

– Gud är stor, reciterar Suleiman Mahmoud, stödd på sin slitna käpp.

Inte ett enda av de cirka 20 hus längs gränden, som alla ägs av Jarouh-klanen, har klarat sig utan skador. De blev beskjutna av israeliska stridsvagnar den 3 januari och de flesta husen är så ödelagda att de inte kan byggas upp igen.

Detta skedde inte för att Jarouhklanen ska ha utgjort ett särskilt mål för israelerna. De stöder inte Hamas utan Fatah, säger Suleiman Mahmoud. Men jordvägen och det stora öppna området framför det har flera gånger använts av den israeliska armén som uppmarschväg till Gaza. Israel ligger bara ett par kilometer bort och tre gånger tidigare har den israeliska armén varit där med sina pansarfordon, berättar Suleiman Mahmoud.

– Men tidigare förstörde de inte våra hus. Jag har sett mycket i mitt liv, men inget som detta, säger han.

Efter bönen sätter sig 84-åringen med ett par andra gamla män från klanen Jarouh och smuttar på sött te, kokt över en liten eld.

– Det är en sak att de har raserat mitt barndomshem. Men det som gör mig mest upprörd är moskén. Jag har varit med om att bygga den med mina egna händer, säger den gamle.

– Jag har aldrig stött Hamas. Men nu ska jag och alla andra vanliga människor betala för att de skjutit raketer. Det är helt och hållet israelernas ansvar. När de gör på det viset kan jag bara säga: Hamas ska fortsätta kampen.