- Om man gör som vi nu gör i Gaza, hur kan man då någonsin bli vän med sina grannar igen, säger kvinnan som jag köper tidningen av varje morgon under två veckor i Tel Aviv - och så skakar hon sorgset på huvudet. Hon ser inget som helst ljus, förutom att det inte tycks bli någon tredje intifada, det vill säga inget palestinskt uppror på Västbanken.

Liksom många andra israeler som jag möter bär hon något uppgivet i blicken.

- För bara drygt två år sedan rasade det andra Libanonkriget, det minns du väl, säger en taxichaufför som bryter på ryska. Det blir ett tredje inom kort, tro mig, och därefter ett till - och så tutar han ilsket och ihärdigt på en ortodox jude som försöker korsa Rothschild Boulevard.

- Jag har två barn som bägge har flyttat utomlands, pojken bor i Tyskland och flickan i USA, och jag förstår dem, jag gör faktiskt det, även om det gör ont i mig att säga det.

Allt är egentligen Levi Eshkols fel, svarar den äldre servitören på strandcaféet, utan att jag har frågat. Han var premiärminister och skulle direkt ha lämnat tillbaka de ockuperade områdena efter sexdagarskriget, och vi hade levt i fred idag. Det var det första stora misstaget.

När han lite senare kommer ut med notan får jag det andra stora misstaget:

- Hur kunde Ariel Sharon lämna Gaza utan tillstymmelse till överenskommelse med palestinierna? Det var brutalt och egenmäktigt, och det betalar vi dyrt för.

Samma dag skriver krönikören Gideon Levy i Ha’aretz att den judiska staten nu har blivit regionens värsting, som tar i för fullt, oavsett vad det gäller.

Det mesta är egentligen Förintelsens fel, menar politikern och författaren Avraham Burg. Som han ser det har massmorden gjort judarna, och israelerna, mindre empatiska, mer själviska och framför allt helt upptagna av att vara offer. Judarna säger inte ”detta får inte hända igen”, konstaterar han, utan säger ”detta får inte hända oss igen”.

I sin aktuella och omdebatterade “The Holocaust is over. We must rise from its ashes.” diskuterar Burg bland annat Israels ovilja att erkänna det armeniska folkmordet i början av 1900-talet – och uppfattar detta politiska beslut som ett synnerligen illavarslande tecken. Vi har slutat bry oss om de andra, skriver Burg. Bara därför kan vi göra som vi gör i Gaza.

Att det råder krig fyra timmar söder om Tel Aviv märks knappast alls, förutom på tidningarnas löpsedlar och några få manifestationer. Efter en vecka ordnas den första stora demonstrationen mot kriget, under parollen ”Inga mer bomber, varken i Negev eller i Gaza”. Jag förväntar mig en bred uppslutning, men blir besviken. Kanske inte så konstigt - en sak är att vara kritisk privat, en annan att protestera i det offentliga rummet, under pågående krig.

Tåget är ganska glest och består nästan bara av vänsterpartier och israelisk-palestinska organisationer. Förrädare, ropar folk på trottoaren, när demonstranterna passerar förbi.

Israels tragik, vet du vad det är, frågar taxichauffören som kör mig till flygplatsen. Vi borde ha legat i Europa, inte i Mellanöstern. Då hade vi fått grannar som vi hade förstått oss på.

Fast efter en stund ändrar han sig och säger att det hade kunnat gå, "om vi hade samarbetat med araberna redan från början. Min farfar var med i Brith Shalom här på 20-talet, med Martin Buber och andra, och det var vad de förespråkade. Men ingen lyssnade.

Ricki Neuman

08-13 56 13

ricki.neuman@svd.se

Fler artiklar