För åtta månader sedan bildades en särskild informationsbyrå, som bygger på erfarenheterna – och misstagen – från Libanonkriget 2006.

Denna byrå, Nationella informationsdirektoratet, som är direkt underställd Israels premiärminister, ska se till att alla regeringens och militärens talespersoner talar med en röst inför världspressen. Direktoratet ska sköta det som kallas hasbara på hebreiska, offentliga förklaringar, en blandning av information och propaganda.

När det gäller Gaza och Hamas är huvudbudskapen att Hamas bröt vapenvilan med Israel, att Israels mål är att försvara sin befolkning och att Hamas är en terroristorganisation som har Israels civila som mål. Israelerna själva hävdar att detta har fått bra genomslag i utländska tv-kanaler.

–Rätt så många är väldigt fördelaktiga för Israel, genom att de visar hur landet lider. Jag är säker på att detta är ett resultat av den nya samordningen, säger major Avital Leibovich, som är taleskvinna för Israels försvarsmakt IDF (Israel Defense Forces).

Direktoratet/militären har också tagit YouTube till hjälp för att sprida Israels bildversioner av Operation Cast Lead (Gjutet bly), anfallen mot Gaza.

–Nya medier är en ny krigszon på medieområdet och vi tänker vara betydelsefulla där, säger Leibovich i den brittiska tidningen The Guardian.

På YouTube har IDF lagt ut flera videor med flygbilder av precisionsbombningar med förklaringar på engelska: moské som används som vapengömma, Hamaskontor, tunnlar för vapensmuggling, avfyringsramp för raketer.

Men kan man lita på vad man ser? En video visar en flygattack den 28 december mot en lastbil som lastas med raketer, hävdar israelerna. Lastbilen förstördes och människorna kring den dödades. Detta var klara bildbevis på att anfallen var berättigade, sade israelerna. Videon lades ut på YouTube med texten ”Grad-raketer lastas på ett Hamas-fordon” och har hittills setts av en halv miljon människor.

Men det visade sig att lastbilen tillhörde Ahmed Sanur, en 55-årig Gazabo, som säger att han och tre av hans söner var på väg att flytta några gastuber och andra saker från hans metallverkstad nära Zamu-torget i Gaza City.

Samma dag hade grannhuset bombats av israelerna och Sanur var rädd att hans verkstad skulle plundras. Detta berättar han för den israeliska människorättsgruppen B’Tselem, som även publicerar en bild på utbrända gastuber.

En av Sanurs söner dödades i flyganfallet, tillsammans med sju andra unga män.

–De tillhörde inte Hamas, de var våra barn. Det var inga Grad-raketer, säger Sanur, som råkade stå en bit bort just när attacken kom.

När israelerna bombade en FN-skola i Jabaliya i tisdags dröjde det inte länge innan utländska korrespondenter fick flera sms från det israeliska försvaret. De förklarade bland annat att granateld hade avfyrats från skolan och att raketer hade skjutits från en annan FN-skola i Gaza några månader tidigare – vilket fanns tillgängligt på video. Detta var israelisk hasbara i praktiken.

Gideon Lichfield, korrespondent i Jerusalem för brittiska The Economist, tar detta som exempel på hur de israeliska mediestrategerna arbetar, hur effektiva och professionella de är. Ändå vinner de inte pr-kriget. Varför?

–Delvis för att siffrorna talar emot. Sexhundra döda palestinier mot nio israeler. Det finns inget sätt att få dessa proportioner att se bra ut, skrev Lichfield i en artikel i den israeliska dagstidningen Haaretz i torsdags.

Men den djupare förklaringen, menar Lichfield, är att israelerna ställer fel fråga. Utländska medier vill inte veta ”Vem har rätten på sin sida?” utan ”Hur kommer den här striden att förbättra läget på lång sikt?” Där har Israel aldrig haft något övertygande argument, anser han och pekar på de återkommande krigen som bara gett några månader eller år av lugn.

–Det intryck som Israel ger är att man dödar människor eftersom man, i bästa fall, inte har några bättre idéer och, i värsta fall, för att någon israelisk ledare försöker få övertaget över sina rivaler. Och det kan ingen hasbara få att se bra ut, påpekar Lichfield.