Det finns många förlorare i kriget mellan Israels högteknologiska militärapparat och Hamasmilisen med sina raketer. De främsta förlorarna är de civila som har förlorat sina barn, syskon och föräldrar och de hemlösa och hundratusentals civila i Gaza som inte har någonstans att fly.

Vad kan få slut på kriget? När jag i början av kriget talade med Gideon Levy, en av Israels främsta journalister på vänsterkanten, sade han bittert att endast en katastrof kan få slut på ”denna nationella dumhet”.

När jag i går på förmiddagen ringde tillbaka till Gideon Levy konstaterade han bedrövad att tisdagens israeliska anfall mot en FN-ledd skola i Jabaliya, där civila sökt skydd, inte räckte för att räknas som katastrof. Där omkom enligt en FN-källa omkring 40 människor, ”och till 99,99 procents säkerhet fanns inga stridande eller beväpnade män inom skolområdet”.

Detta blodbad blev förstasidesnyhet på många håll i världen, men inte i Israels stora dagstidningar som Yediot Aharonot – däremot i Gideon Levys egen vänsterliberala Haaretz.

Igår sade både Israels regering och en Hamasrepresentant att ett nytt franskt-egyptiskt initiativ för eldupphör var under diskussion. Det glimtade till som ett kort tomtebloss av hopp. Israel skickar idag förhandlare till Kairo för att diskutera planen.

Från Gaza kommer nya berättelser om instängda människor som saknar el, vatten och bränsle – människor som inte kunnat ladda sina mobilbatterier för att ringa efter ambulanser eller ambulanspersonal som inte vågar undsätta skadade av risk för beskjutning.

Moraliska förlorare är främst de parter, Israel och Hamas, som driver på kriget, men också den omvärld som har låtit krisen eskalera. Där finns USA som lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd när det gjordes ett första försök att tvinga fram eldupphör. Och Iran som har utnyttjat Hamas isolering för att låta palestinska sunni-araber föra ett krig som ska stärka det shiitiska Irans ställning i regionen.

Allt för länge har också världen behandlat de 1,5 miljoner invånarna i det belägrade och -Hamasstyrda Gaza som om de inte fanns. Detta trots att det pale-stinska valet 2006, som vanns av Hamas, var det mest rättvisande som har hållits i arabvärlden.

Valet pressades fram av USA som ville att Hamas skulle delta för att ge valet legitimitet. Kvartetten – däribland EU och USA – ställde sedan villkor för att tala med Hamas. Villkoren, har det visat sig, har gynnat den mest extrema falangen inom islamistpartiet.

Hamas är en del av problemet, men det går inte att bomba bort dem. De måste bli del av en lösning om man vill få slut på den 60-åriga arabisk-israeliska konflikten. Israels tongivande ledare har uttalat olika mål för detta krig. Men med markoffensiven ser det ut som om de söker krossa Hamas en gång för alla. När Ariel Sharon försökte sig på samma krigsäventyr mot Arafat och PLO i Libanonkriget 1982 misslyckades han dock.

Konflikten kan inte lösas med militära medel även om det på båda sidor resoneras i termer av att ”fienden förstår bara maktspråk”. Vedergällningstanken lever på båda håll. Ingen vill blotta sin svaghet. Därför har Hamas ledare hårdnat under blockaden, samtidigt som Gazas invånare protesterat mot att vapenvilan inte gett dem någon väg ut ur belägringen.

Gaza har varit isolerat länge, men under de senaste veckorna av blockad, och nu också krig, har journalister inte fått tillstånd av israeliska myndigheter att resa dit. Läkare som vill bistå skadade har stoppats vid Egyptens gräns mot Gaza.

Israel kan säga att de blev provocerade att gå till motanfall av Hamas raketattacker. Men Hamas kan också, som The Economist konstaterar, hävda att de blev provocerade genom att Israel aldrig släppte på blockaden under höstens vapenvila.

Redan i höstas stod det klart att Egypten inte fungerade som ensam medlare. Men när vapen-vilan löpte ut gjordes inga försök att förlänga den genom att ta in nya medlare.

Och Hamas lärde sig inte läxan av Libanonkriget 2006. Då som nu var Ehud Olmert Israels premiärminister. När Libanonkriget efter 34 dagar var över sade Hizbollahledaren Hassan Nasrallah efterklokt att ”om vi hade vetat att vårt tillfångatagande (av israeliska soldater) skulle resultera i ett sådant krig hade vi inte utfört operationen”. Att främst palestinskt blod skulle flyta i ett krig kring Gaza var förutsägbart. Det räcker med att titta på statistisk från de senaste årens konflikt för att se vilken skillnad det är i dödstal (vilket inte minskar lidandet för israeler som förlorat sina anhöriga i terrordåd).

EU:s beslut före jul att stärka sina band till Israel, utan att detta villkorades med framsteg i fredsprocessen, har uppenbarligen inte gjort de israeliska ledarna mer lyhörda för européernas krav på eldupphör och lättnader i blockaden. Carl Bildts och EU-trojkans resa till Mellanöstern har inte gett många avtryck.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg