Arbetsbordet är en tegelsten direkt på det sotsvarta golvet. 80-åriga Annamal lägger en cashewnöt på stenen och bankar med en träpinne för att krossa skalet. I tio timmar om dagen sitter hon och ett tiotal andra kvinnor hopkrupna i två små rum och skalar nötter.

Trots sin höga ålder har Annamal precis börjat jobba här. Tandlös och med dålig hörsel tittar hon förvånat på oss. De andra får hoppa in och berätta att hennes fyra barn inte kan försörja henne. Annamal hinner bara med fyra kilo nötter per dag, vilket ger henne 26 rupier eller fyra svenska kronor.

– Om hon inte arbetar, har hon inga pengar till mat, säger 63-åriga Dellai Thankam som också skalar nötter och bor i huset.

Dellai Thankam är änka och för 80 kronor per månad hyr hon ut rummen till en större cashewfabrik ett par kilometer bort. Inbäddat i tropisk grönska ser hennes hus ut som ett vanligt bostadshus. Vet man inte om det är det svårt att gissa att det ligger en fabrik här.

Indien står för omkring hälften av världens export av skalade cashewnötter och minst en halv miljon sydindier, de flesta av dem kvinnor, uppskattas arbeta i cashewindustrin. Männen rostar de råa nötterna, kvinnorna knäcker skalen, finputsar och sorterar. Nötterna skickas till exportföretag som säljer vidare till grossister i Europa och USA.

I Sverige har vi de senaste åren kraftigt ökat vår konsumtion av cashewnötter. Importen ökade från 65 ton år 2000 till 3232 ton förra året – en uppgång med nästan 5000 procent.

Så länge de svenska butikskedjorna inte kan visa var deras nötter skalas, kan de mycket väl komma från underleverantörer som denna i byn Savla i den indiska delstaten Tamil Nadu.

De snabbaste kvinnorna här skalar tio kilo nötter per dag, vilket ger en dagslön på 70 rupier eller elva kronor. Det är under den nationella minimilönen i Indien som är 80 rupier per dag.

Kvinnorna här är ofta ensamma familjeförsörjare och hur de får ihop hushållsekonomin är en gåta. En liter mjölk kostar 18 rupier och ris av låg kvalitet kan köpas för 12 rupier per kilo.

50-åriga Rita har arbetat i cashewindustrin sedan hon var 13 år. Mer än halva veckolönen på motsvarande 50 kronor går till hjärtmedicin, resten ska räcka till mat och kläder.

– Jag har anpassat mig, säger hon stillsamt, men erkänner att hon aldrig äter lunch för att få maten att räcka.

Förmannen Natrajan ser efter flera fabriker åt ägarfamiljen. Nötterna som kvinnorna skalar skickas till ett stort exportföretag i hamnstaden Kollam.

För att få komma in på fabrikerna har vi sagt att vi gör ett forskningsprojekt. Om kvinnornas arbetssituation och låga löner säger Natrajan:

– Det är inte bra arbetsförhållanden, men inte heller dåliga. Alla fabriker här har ungefär samma förhållanden och arbetarna klagar inte.

Att kvinnorna inte klagar har sin förklaring. För många är jobben inom cashewindustrin de enda som finns.

I grannstaten Kerala, som sedan årtionden är kommunistiskt styrd, finns starka fackföreningar. Det gör det inte i Tamil Nadu och därför har många företag de senaste åren flyttat skalningen hit.

När arbetsdagen är slut pratar vi med den 28-åriga tvåbarnsmamman Vasantha som arbetar i den större fabriken.

– Vi kan inget göra. Om vi skulle bilda en fackförening och be om högre lön skulle vi få sparken, säger hon.

Förlora jobbet har hon inte råd med. Hennes man har en leversjukdom och kan inte arbeta.

I några nya fabriker som vi också besöker är miljön något bättre. Rummen är luftiga, golvet rensopat och kvinnorna sitter på bastmattor. Lönerna är dock lika låga som tidigare.

När cashewnötter skalas frigörs en frätande olja som kan ge hudskador, men inga kvinnor som vi ser i fabrikerna använder handskar.

– Vi får inga handskar, det sinkar arbetet, säger de och doppar istället händerna i finkorning sand som skydd. Med cheferna utom hörhåll vågar de klaga över värkande ryggar och leder.

När jag ber att få se damtoaletten i en av de nyare fabrikerna utbyts generade blickar bland cheferna.

De erbjuder sin egen toalett och först när jag insisterar på att besöka den vanliga, kryper det fram att det inte finns någon. Kvinnorna får uträtta sina behov i ett dike eller buskage.

I Indien är usla arbetsförhållanden och låga löner knappast unika för cashewindustrin. Samtidigt är det en sektor som fått liten internationell uppmärksamhet, trots en snabbt ökande efterfrågan på nötter.

Rajan Korhukuntu är grundare till frivilligorganisationen Cashew Workers Development Center, CWDC, och började själv arbeta i cashewfabrik som elvaåring.

På de ställen som SvD kunde besöka såg vi inte barnarbete, men enligt CWDC förekommer det ofta i byarna.

– Det finns nog en orsak till att ni inte släpptes in överallt, säger Rajan Korhukuntu.

Han lägger skulden för de dåliga förhållandena på giriga ägare och korrupta lokalpolitiker. Den enda lösningen, som han ser det, är att konsumenter utomlands börjar kräva att nötterna skalas under drägliga förhållanden.

I det lilla huset i Savla skrattar kvinnorna åt frågan om det någonsin kommit någon inspektör för att se hur de har det. Ingen vet ju ens om att de jobbar här.

Karin Lundbäck

karin.lundback@svd.se