På det vårleriga övningsfältet i Kungsängen utanför Stockholm tränar svenske soldaten André, 30, för strid. Han avlossar fler skarpa skott än han någonsin gjort tidigare.

Om några dagar sätter han sig på ett Herculesplan med destination Afghanistan. Tillsammans med sina 329 kamrater ska han lösa av den svenska kontingent som har säkerhetsansvar för fyra nordliga provinser. Uppdraget är fredsbevarande, att trygga Afghanistans säkerhet och återuppbyggnad. Men risken för att André och hans soldatkollegor ska tvingas skjuta skarpt har av flera skäl ökat väsentligt den senaste tiden. Hotbilden mot en större svensk styrka utomlands har inte varit så här allvarlig på närmare 50 år.

Stefan Ring, militärstrategisk forskare på Försvarshögskolan, talar om ett dagsaktuellt nytt hot.

–Vi har fått signaler om att talibanerna försöker anlita grupper som ska genomföra eldöverfall mot Isafstyrkor i norra landet. Om de för exempelvis 1000 dollar kan ”köpa” ett eld­överfall mot en Isafgrupp så förändras hot­bilden snabbt från dagens relativt lugna situation, säger han.

Skottpengar på svenska soldater skulle få konsekvenser för svenskarnas möjligheter att jobba effektivt. Idag kan de ofta ha en avspänd och naturlig kontakt med civilbefolkning, vilket är en förutsättning för att skapa det förtroende som krävs för att lägga grundstenarna till demokrati och stabilitet. Svenskarna kan, för att citera en svensk officer, ”ta av solbrillorna, veva ned bilfönstret och prata med folk”.

I en undanskymd dalgång i Konar­provinsen, nära gränsen till Pakistan, har Musa Khan sitt högkvarter. Hit ­leder inga farbara vägar, bara sekelgamla upptrampade stigar som vindlar genom bergspassen. När träden snart får löv skyddas Musa Khan också från luften och hotet från helikoptrar.

Musa Khan är en kort skäggprydd afghan i 40-års åldern som styr över en grupp på 30 talibaner. I en intervju med journalisten Claudio Franco hävdar Musa Khan att hans uppdrag också är att trygga Afghanistans framtid, vilket leder honom på kollisionskurs med den rekordstora Isafstyrkan. För Musa Khan, liksom för hans familj och förfäder finns det ingen plats för utländska soldater om landet ska ha en ljus framtid.

–Talibanerna är så strategiskt förståndiga att de vet att de inte kan vinna mot en militär supermakt på slagfältet, men väl på andra sätt. För dem är det viktigt att slå in en kil mellan utlänningar som hjälper landet och civilbefolkningen. Därför är det här det absolut farligaste uppdraget en större svensk styrka utfört sedan kriget i Kongo 1960–61, säger militärstrategen på Försvarshögskolan, Stefan Ring.

Bengt Kristiansson, ordförande i Svenska Afghanistankommittén och ofta på resande fot i landet, är inte förvånad över uppgifterna om skottpengar.

–Jag vet att det finns uppgifter på hur mycket talibanerna betalar för att attackera västerlänningar. I de nattbrev talibanerna distribuerar nämns summor på mellan 5000 och 10000 dollar för att döda en biståndsarbetare. I landet finns en legoknektsarmé som tjänar tre, fyra gånger mer än vad staten betalar sina soldater och polis, säger han.

Efter att talibanerna drevs bort från makten hösten 2001 fattade FN den 20 december 2001 beslut att bilda Isaf ­(International Security Assistance Force) med uppdrag att trygga den nya interimsregeringen under president Hamid Karzai. Uppdraget har sedan ökats till att hjälpa även lokala myndigheter ute i landet med säkerheten. Styrkan har också ökat från först planerade 5000 till dagens 37000.

Samtidigt som Isaf inledde sin fredsbevarande verksamhet drev USA en kamp mot terrorism. Den innebar en våldsam jakt på al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin och andra medlemmar ur det fruktade terrornätverket, som bland annat låg bakom 11 september. Alla medel var tillåtna, även överenskommelser med lokala kriminella klanledare om detta ledde till upplysningar om al-Qaida.

Den svenska styrkan har mandat enligt FN:s artikel sju, vilket till skillnad från uppdraget i Bosnien innebär att de får skjuta tillbaka om de blir attackerade.

–Vårt uppdrag är att hjälpa afghanska myndigheter att skapa stabilitet och säkerhet. Men skjuter man på svenska soldater så skjuter vi tillbaka, om detta råder ingen tvekan. Vi åker dit på riksdagens uppdrag och jag hoppas att alla förstår att vi åker dit som soldater, säger överste Mats Danielsson, chef för den styrka som de kommande veckorna ska ta över ansvaret på basen Mazar-i-Sharif.

Utöver hotet om skottpengar på Isafsoldater finns andra nya hot som den svenska militären inte gärna talar om. FN-uppdraget håller på att amerikaniseras, vilket också innebär en väsentlig höjning av hotbilden.

De amerikanska soldaternas terroristjakt har lett till tusentals civila offer. Under fem års verksamhet i sydöstra Afghanistan har USA:s agerande skapat ett utbrett hat hos civilbefolkningen. Bedömare på plats hävdar att talibanernas starka framväxt det senast året inte i första hand är en frukt av egen popularitet utan en konsekvens av en ökad negativ inställning till USA.

Av de 27000 amerikanska soldater som officiellt befinner sig i Afghanistan ingår nu 14000 i den internationella Isafstyrkan. Det är ingen överdrift att säga att två ”kulturer” krockar, den ofta mer samförståndsskapande europeiska med en mer hårdför och brutal amerikansk. Och för vanliga afghaner blir det än svårare att urskilja nationaliteten på de olika utländska styrkorna.

Isafstyrkan leds sedan augusti 2003 av Nato och chefspositionen har roterat med sex månaders intervaller. I februari togs för första gången chefskapet över av en amerikan. I dag styr den fyrstjärnige generalen Dan McNeill chef såväl Isaf som den separata amerikanska styrkan.

–Vi har lytt under amerikanskt befäl tidigare i Bosnien, så det är inget problem, säger den svenske översten Mats Danielsson.

Men frågan är om svenska soldater någonsin haft ett så omdiskuterat högste befäl. Dan McNeill var under 2002 chef för Bagrambasen utanför Kabul då det enligt styrkta vittnesmål förekom tortyr som ledde till döden. Amerikanska soldater har i efterhand i sitt hemland dömts för övervåld. Analytiker säger att general McNeill är mer intresserad av strider än av fredsbevarande verksamhet.

Strider blir det. Efter att USA hösten 2001 bombat bort talibanerna från Afghanistan flydde huvuddelen, sannolikt bland andra Usama bin Ladin, in på säkrare mark i Pakistan. I svårtillgängliga bergsområden i södra och norra Waziristan utbildas sedan dess talibaner och al-Qaida-medlemmar – vilka har respekt men inte sympati för varandra – i stridsteknik, i konsten att konstruera vägbomber och också till självmordsbombare.

I fjol visade talibanerna att de på allvar kunde ta upp kampen om vilka som ska styra Afghanistan. Under ledning av Mullah Dadullah och Jalaluddin Haqqani – två av nationens hjältar i kampen mot Sovjet – utkämpades många hårda strider i sydöst. Höga brittiska officerare rapporterade att ”så här hårda strider har inte brittiska soldater utkämpat sedan andra världskriget”.

Talibanerna har nu starka fästen i hela södra Afghanistan. På femårsdagen av 11 september kom rapporter som sade att talibanernas frontlinje skar av södra halvan av landet.

Offensiven syns i antalet dödsoffer. I fjol dödades drygt 4000 civila men också 152 utländska soldater – de högsta dödssiffrorna sedan kriget 2001. Allt tyder på att det här året kommer att kräva än fler dödsoffer när talibanernas väntade våroffensiv sätter in på allvar.

–Vi följer noga utvecklingen. Vilka fraktioner som agerar, vilka typer av hemmagjorda bomber som används och så vidare. Vi tränar för det värsta, det vill säga strid. Vi hoppas slippa, men sker det så är vi beredda, säger överste Mats Danielsson.

Genomsnittsåldern på den svenska truppen, 30 år, är ett bevis för att Försvaret anser att det är viktigt med livserfarenhet och alla är handplockade

–Jag sökte inte tjänsten utan blev uppringd och tillfrågad, berättar gruppchef André som av säkerhetsskäl helst avstår från att säga sitt efternamn.

Livförsäkringar och vad som kallas ”white paper” (testamente) är självklara saker både för gruppchef André och överste Mats Danielsson. För Musa Khan i Konarprovinsens dalgångar är detta inget att fundera över. Han följer bara de sekelgamla traditioner som säger att det inte ska finnas några utländska soldater i landet. Hans kalasjnikov är från 1980-talets strider mot ryssarna. Inte så sofistikerad som svenskarnas hypermoderna Ak 7C med lasersikte, men Musa Khan har sannolikt avlossat fler skarpa skott i utsatt läge.

Musa Khan uttrycker sin för­våning över att utlänningarna inte lär av historien. Hur Storbritannien blev besegrat för 100 år sedan och hur den sovjetiska armén med svansen mellan benen tvingades lämna Afghanistan 1989.

–Det är bara en fråga om hur många döda kroppar människorna i USA och deras allierade behöver se innan de inser att det var en dålig idé att komma hit och kriga.

–Det tog tio år innan ryssarna gav upp och nu är amerikanerna halvägs igenom den tiden, säger Musa Khan.

Det kan tyckas långt från Musa Khan i ett svårtillgängligt bergspass i östra Afghanistan till svenskarnas bas i Mazar-i-Sharif. Men utgången av Musa Khans kamp kommer antagligen att påverka hur ofta svenskarna ska tvingas utnyttja sin träning i att skjuta skarpt.