Jörg Haider var en stor politisk begåvning, på sin tid uppmärksammad redan av den legendariske Bruno Kreisky. Till Kreiskys och andra ledande österrikiska efterkrigspolitikers besvikelse valde den unge Haider att göra karriär i det lilla FPÖ – efter 1945 reservoar för alltsedan dess hemlösa nazistsympatisörer, för så kallade ”tysknationella” som aldrig förlikat sig med det mångkulturella arvet efter Habsburg samt för en del tvättäkta liberaler.

Varför egentligen? Till en del hade det säkert med Haiders familjebakgrund att göra. Den var präglad av sympatier för Hitlers Tyskland; själv var han en mycket förmögen man efter att ha ärvt stora landområden i Kärnten som mer eller mindre konfiskerats från judiska utvandrare efter att Hitler marscherat in i Österrike. Om detta talade han högst ogärna. Men vad som i Tyskland skulle ha gjort en politisk bana omöjlig var inget hinder i Österrike.

Samtidigt hade valet av FPÖ också med hans personlighet att göra. Haider var en politisk enmansshow: i stora partier som det socialdemokratiska SPÖ och det katolskt-konservativa ÖVP hade han aldrig kunnat få samma utrymme som i FPÖ där han med stor hänsynslöshet gjorde sig av med medtävlare om makten som Norbert Steger eller Heidi Schmidt. När han till sist kom på kant också med sitt eget parti valde han att 2005 bilda ett nytt, fram till denna hösts val nästan en sekt lik. Fast i det kunde han styra och ställa precis som han ville.

Politiskt livnärde sig Haider på ett system som länge var helt skräddarsytt för just de två stora partierna SPÖ och ÖVP. Deras dominans i efterkrigstidens Österrike har varit nästan total; sannolikt består Haiders historiska insats i att mer än någon annan ha bidragit till att bryta upp detta alltmer trögrörliga och självtillräckliga maktvälde. Det är sant att han främst gjorde det genom att ta upp tabuiserade ämnen som invandring, utlänningar eller kriminalitet och vädja till många väljares okunskap och grumliga fördomar. Men Haider gjorde det också med slagkraftig fräckhet, som en sorts politisk gamäng och retsticka, polemiskt effektiv och alltid väl påläst. Som ingen annan stod han för en modern och ungdomlig framtoning i en värld av mogna damer och herrar; andra europeiska populister, som le Pen i Frankrike eller Mogens Glistrup i Danmark, framstår vid en jämförelse som museiföremål eller pajaser.

Någon riktig makt – med undantag för Kärnten – kom Haider dock aldrig att utöva. Till detta bidrog hans förbluffande omdömeslöshet. Haider kunde plötsligt prisa nazisternas ”sysselsättningspolitik” eller ge sig iväg för att träffa den då helt isolerade Saddam Hussein i Bagdad; elaka kritiker menade att han bara fick träffa en dubbelgångare. Sådana olycksfall tog lång tid att reparera. Än mer ödesdigert var vad som skulle kunna beskrivas som hans politiska impotens. När han i valet 1999 gjort sitt FPÖ till landets näst största parti vägrade han själv att ta plats i Wolfgang Schüssels koalitionsregering – Haider drog sig undan allt regeringsarbete i Wien och föredrog det lantliga Kärnten, en politisk skuggboxare lik den som inte vågar sig upp i ringen när det verkligen gäller.

I efterhand framstår det beslutet åtminstone symboliskt som slutet på hans politiska karriär, trots den spektakulära återkomsten nu i september. Som så många politiska populister saknade Haider helt enkelt tålamodet och viljan att verkligen ta ansvar för sina övertygelser. Dessa förblev in i det sista vaga och motsägelsefulla: i flera samtal med SvD under åren brukade Haider framhålla Tysklands förre socialdemokratiske förbundskansler Helmut Schmidt som sin stora förebild. Det var varje gång lika förbluffande. Och Schmidt hade inte gillat att höra det.

Richard Swartz

richard.swartz@svd.se

Fler artiklar