När krutröken lagt sig efter det rysk-georgiska kriget ser det ut som att båda parter förlorat mer än de vunnit.

För Ryssland som nation har kriget redan fått svåra konsekvenser. Börsen har rasat, internationella investerare har uttryckt tveksamhet om att fortsätta sina ryska satsningar och politiskt möter Ryssland idag en mer enad front från många av sina små grannländer än någonsin ­tidigare. När det gäller relationen med Nato, och framför allt USA, får vi gå tillbaka till kalla krigets dagar för att hitta ett lika frostigt klimat. Ryssland meddelade Nato att man avbryter det militära samarbetet.

Det är säkert en klen tröst att Sydossetien efter det georgiska anfallet aldrig kommer att överväga att lyda under Tbilisis styre. Personligen är dock premiär­minister Vladimir Putin säkert nöjd med att ha fått sätta uppstickaren Michail Saakasjvili på plats och omfattande ryska motanfall har också fört den av USA och Israel moderniserade georgiska armén flera år tillbaka ­i tiden.

Enligt den fredsuppgörelse Frankrikes president Nikolas Sarkozy arbetade fram skulle den ryska armén ha lämnat Georgien idag, men det blir inte till tidigare gränser. Ryssland kommer att upprätta ett antal säkerhetsposteringar runt Sydossetien, det är inte känt hur många soldater som kommer att bevaka dessa.

Fortfarande är det oklart vad som fick Michail Saakasjvili att ge ­efter för ryska provokationer och beordra det massiva bombanfallet mot den oförberedda ­staden Tschinvali med då 12000 till 15000 invånare. Den ansedda ­Janes Defence Weekly ger i en militäranalytisk slutsats två förklaringar: En georgisk övertro på sin egen militära styrka och en kraftig underskattning av det ­ryska gensvaret.

Michail Saakasjvili lyckades dock med sin PR-kampanj att få Västeuropa och USA att tro på en jämförelse mellan detta krig och den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 trots att det knappast finns några paralleller. Sydossetien har i praktiken aldrig varit en del av Georgien. På sovjettiden var alla sovjetmedborgare och så fort Georgien blev ett eget land förklarade Sydossetien sin självständighet.

Det georgiska försöket 1991 att med våld införliva den lilla del­republiken slutade i ett första misslyckat krig. När jag i början av förra veckan efter det andra georgiska försöket talade med flyktingar från Tschinvali (säkert ett 40-tal) var bilden entydig. Alla uttryckte en desperat förhoppning att de ryska styrkorna skulle stanna i Sydossetien. Det är svårt att föreställa sig några tjecker ­uttala samma målsättning hösten 1968...

På en presskonferens i juli 2008 varnade USA:s utrikesminister Condoleezza Rice Saakasjvili för att ge efter för ryska provokationer i Abchazien och Sydossetien. Men den unge temperamentsfulle presidenten tycks ha reagerat mer med sin machokaukasiska bakgrund än som en civiliserad europeisk ledare, kanske i en naiv tro att USA även militärt skulle backa honom i kriget med Ryssland.

USA måste av prestigeskäl ­hålla Saakasjvili bakom ryggen ytterligare en tid, frågan är om landet på sikt har råd att ha en så oberäknelig ledare när man vill skaffa en strategisk bas även i denna del av världen.

Än viktigare är dock om USA och Ryssland kan dra lärdom av det inträffade. Ju mer ohämmat USA försöker skaffa militärbaser runt Ryssland, desto mer aggressivt blir Ryssland i sin rädsla att bli helt omringat. Idag handlar det om Georgien. Imorgon kan det vara Ukraina, ett land som ur europeisk säkerhetspolitik än ännu viktigare.

Jan Blomgren

08-13 52 60

jan.blomgren@svd.se

Fler artiklar