BREZOVO POLJE. Sommarkvällen är ung. Den luktar hårspray och parfym. Ikväll är det bröllop och en hel by är inbjuden.

I lilla Brezovo Polje är det dags för årets fest när de 23-åriga tvilling­bröderna Samir och Amir Rasidovic firar sina bröllop. I Österrike, där de bor, arbetar de på en bilfabrik. Det var också där de träffade sina fruar, Amira och Amira. Ja, de heter likadant.

En kvinna i 60-årsåldern som klätt sig i sommarklänning tränger sig fram i folkmassan. Den gamla kvinnans ansikte är bekant, bara något rynkigare än jag minns det. Fatima Kukic som hon heter bor numera i USA och jag i Sverige, men en gång levde vi båda här i byn.

Nu till sommaren återvänder vi som flyttat härifrån till byn och befolkningen nästan tredubblas för några veckor. Fatima Kukic lägger sina händer runt mitt ansikte, hon pussar mig på båda kinderna och säger att jag har blivit vuxen.

–Vi lever våra liv långt borta men våra hjärtan finns här, säger hon.

Festen drar igång på riktigt. Bandet spelar bröllopssånger och tempot är högt. De gamla tanterna hoppar mest. För bara några timmar sedan satt ­ 69-åriga Nura Sabol bland tomat- och paprikaplantor i sin trädgård och deppade. För att göra sig extra fin till festen skulle hon koka sina löständer så att de blev riktigt fräscha. Men hon glömde dem på spisen och protesen smälte.

Hon hade verkligen sett fram mot att klä upp sig, dansa och sjunga. Det var så länge sen sist.

–Jag kan inte gå, det är kört, säger hon.

Nu på festen dansar Nura Sabol ändå. Munnen gapar tom när hon skrattar. Väninnan Fikreta Kukic ­viftar med sina händer i luften.

–Jag kokar, titta på mig, svetten ­rinner. Men jag ska dansa hela natten fast jag är gammal, hojtar hon för att jag ska höra henne över musiken.

Två timmar efter utsatt tid hörs ­bil­tutor och bröllopsföljena är här. Tjugotvå bilar smyckade med blommor och flaggor kör igenom byn. Brud­paren sitter i var sin vit limousin.

På festen fattar kvinnorna, männen och barnen varandras händer. I en traditionell ringdans dunsar de till dragspelets takt. Min mamma ser ­annorlunda ut än hon brukar hemma i Småland. Ögonen är gladare och skrattet lite högre.

Men trots att det är fest vet jag att mamma tänker på varför vi inte längre bor här. Ofta berättar hon om det som hände våren 1992. Om det som förändrade våra liv för alltid.

Men nu ökar tanterna tempot och drar med oss andra.

–Kom igen nu! Hela Brezovo Polje ska skaka! Vi är här och vi lever!

Namnet på byn där jag föddes för 28 år sedan betyder björkarnas fält. Den ligger vid den mäktiga floden ­Savas södra strand. I början av 1990-talet blev floden, där jag som liten ­lärde mig simma, plötsligt gräns mot den nya staten Kroatien.

Då bodde ungefär 2000 personer i byn. De flesta av oss här var bosniska muslimer men i byn fanns även några serbiska och kroatiska familjer. Närmaste stad heter Brcko och ­distriktet ligger som en kil mellan två serb­styrda områden i Bosnien.

Min klassföreståndare i grund­skolan var serb. Han kände alla i byn. Vi trodde aldrig att han skulle vända den kunskapen mot oss.

Våren 1992 kom kriget. Bit för bit hade det krupit närmare. Under en längre tid hade våra serbiska grannar börjat lämna sina hus om nätterna. Senare skulle det visa sig att de hade fått höra att kroatiska styrkor var på väg att ta sig över floden och att en massaker var att vänta.

Den 1 maj samma år ockuperas ­staden Brcko av serbiska styrkor. Muslimer och kroater blir lovliga ­byten och en systematisk etnisk rensning sätts igång. Flera koncentrationsläger upprättas dit männen förs. Hundratals civila dödas av de paramilitära styrkorna.

Det är om det som hände den sommaren som min mamma då och då berättar. Berättelsen brukar komma oväntat, på ett ögonblick faller en skugga över hennes ansikte. De buskiga svarta ögonbrynen rynkas.

Hon blundar men smärtan liksom lyser igenom ögonlocken. Historien är alltid densamma. Vid det här laget kan jag den utantill.

Den jugoslaviska armén hade ­beväpnat den serbiska befolkningen på landsbygden runt Brezovo Polje. På nätterna började olika milisgrupper att ta sig in i byn och skapa oro. Många bybor förhördes av serbisk militär, anklagade för både det ena och det andra. Byns imam, Osman Kavazovic, trakasserades extra hårt.

En dag kallades även min mamma in till förhör.

–Jag var så rädd att min kropp domnade bort och allt jag kände var de små fjunen på armarna som stod rätt upp. Förhörsledaren frågade en massa om min bror som bodde i Kroa­tien, om var mina barn fanns och varför hade jag skickat iväg dem. Jag tappade all tidsuppfattning.

Hon stannar upp i sin berättelse, tar ett djupt andetag innan orden börjar flyta på igen. Nu finns det ingen stoppknapp. Mina föräldrar liksom de flesta andra i byn vägrade att fly.

–Signalerna fanns där, men vi ville inte se dem. En del menar att vi var dumma, men vi var nog bara godtrogna, säger hon.

Motvilligt hade de sänt mig till min morbror i Kroatien. Jag skulle bara vara borta ett par veckor tills läget lugnat ned sig, tänkte vi. Jag var 11 år gammal. När förbindelserna till byn bröts och jag inte längre kunde prata med mamma – som arbetade på postkontoret och där skötte just byns gamla telefonväxel – och pappa tänkte jag att de kanske var döda.

Varje dag såg jag på tv hur byar hade bränts och folk massakrerats. Jag somnade med en stor klump i halsen varje kväll. ”Tänk om de blir torterade, tänk om de ligger någonstans och kan inte få hjälp.”

När jag tänker tillbaka så minns jag precis hur oron brände i min mage.

Den 17 juni 1992 anlände en av de mest fruktade serbiska miliserna till byn. De uniformerade och skäggiga männen gick igenom hela byn, ledda av serber som bodde i Brezovo Polje. Mamma minns kaoset. Förtvivlade mödrar skrek efter sina söner som förs bort mot fånglägren.

–Jag såg en stor kolonn av män som soldaterna hade hämtat. Där fanns mina vänner, alla jag tyckte om. Nu föstes de fram som boskap genom ­gatorna.

En serbisk man från byn satt på huk och såg vad som hände hans grannar, vad som gjordes i det serbiska folkets namn. Han var historie­lärare och kanske tänkte han på det som hans folk utsattes för femtio år ­tidigare under andra världskriget.

”Jag önskar att jag hade fått följa med er. Detta kommer jag inte att överleva”, sade han till människorna som drevs förbi honom.

De muslimska kvinnorna och barnen sattes på bussar som snart blev överfulla. De äldsta var över 80 år gamla och de yngsta var spädbarn. Mamma hade samlat ihop ett ombyte av kläder, pappas astmamediciner och alla mat­konserver de kunde bära. Det var allt de hade med sig.

–Framme vid bussarna stod soldater. En av soldaterna var en av din pappas före detta elever. Han anvisade oss till en buss och såg till att vi fick plats. Annars hade även din pappa förts bort med männen.

–I flera dagar körde de oss fram och tillbaka, de visste inte vad de skulle göra med oss. De ville föra bort din far, jag bad och bönade. Det hjälpte. Han var en av få som undkom ­koncentrationslägret.

Alla Brezovo Polje-bor tvingades att lämna ifrån sig sina pengar och smycken. Livsbesparingar, arvegods och vigselringar, soldaterna tog allt.

Plötsligt beordrade milismännen mödrarna och döttrarna åt varsitt håll. Alla de vackra unga kvinnorna fördes bort. Där väntade andra serbiska ­milismän på ”leveransen”.

Deras mammor och de andra kvinnorna kunde bara be och hoppas på att få återse sina döttrar.

–Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Mammorna var oroliga och grät hela natten. Dagen därpå kom tjejerna tillbaka. Jag kommer aldrig att glömma deras bleka ansikten och tomheten i blicken.

Min klassföreståndare var en av de serbiska män som regerade i byn. Hans dotter och jag är jämngamla och var bästisar redan på dagis. Även våra föräldrar var goda vänner eftersom min pappa var geografilärare.

Med milisen som stöd växte klassföreståndaren. Läraren trängde in i sina elevers hus och tog deras ägodelar. Jag undrar vad han tänkte.

Från kullarna kring huvudstaden Sarajevo sköt samtidigt den militärt överlägsna serbiska armén sönder nationalbiblioteket med dess bosniska kulturskatter. Här i Brezovo Polje sprängde milismännen byns två gamla moskéer. Till och med de enorma stenblocken som moskéerna haft som grund fördes bort.

Djuren stals, våra skogar höggs ned. Serber från andra delar av Bosnien flyttade in i våra hus.

Det skulle ta över tio år innan folk började få tillbaka sin egendom. En del hus förstördes då totalt, man bröt till och med upp golven och drog ut elkablar.

Ingenting skulle påminna om att vi, de bosniska muslimerna, hade levt här. Vår kultur skulle utrotas.

Våren 1992, i samband med en ­debatt om Bosniens självständighet, talade den serbiske nationalistpoli­tikern Radovan Karadzic, som redan då gjort sig ett namn. Han lovade att det multietniska Bosnien skulle möta samma öde som Kroatien – anfallas av serbiska styrkor ur den jugoslaviska armén.

”Tro inte att detta inte leder Bosnien-Hercegovina till helvetet och det muslimska folket kanske mot en förintelse”, hotade han inför de församlade.

”Det muslimska folket kan inte försvara sig om det blir krig här.”

Det dröjde många månader innan männen från byn släpptes från koncentrationslägret Batkovic, som ligger på landsbygden några mil bort från byn, där de användes som ­arbetskraft för serbiska bönder i området. De återförenades med sina ­fruar och barn som hade deporterats från byn.

Här tar mammas berättelse slut. Hon andas ut. Det har tagit henne många år, mycket piller och långa samtal att lära sig hantera det som hänt. Men minnena kommer hon att bära med sig så länge hon lever.

Vår familj återförenades hösten 1992 i Kroatien. Vi lyckades få resedokument och kunde låna pengar. I mars 1993 åkte vi norrut med buss. Destinationen var Sverige. Pappa ­berättade om landet i norr som vi var på väg till. ”Fin natur och mycket skog”, sade han. Det var så kallt i bussen att vi huttrade hela vägen fram till Ystad.

Det första året bodde vi på olika flyktingförläggningar. Vi trodde då fortfarande att det bara var tillfälligt. Om några månader när det blir fred ska vi tillbaka hem, tänkte vi. Månaderna blev till år och efter 16 ­sådana är mitt hjärta delat. Ena halvan finns här i Sverige, som tog emot mig och min familj med öppna armar när ­ingen annan ville ha oss. Här har jag blivit vuxen och byggt ett helt liv.

Även i Sverige tänker jag ofta på Brezovo Polje, där andra halvan finns. I byn är allt är så bekant. Alla känner mig och jag känner dem. Här finns min barndoms minnen, här viskar vinden våra berättelser i valnötsträdens grenar. Här fanns det liv vi hade kunnat leva.

Men byn blir aldrig densamma igen.

Det är torsdag eftermiddag veckan efter bröllopsfesten och mitt på en gata i byn har flera kittlar satts upp över öppna eldar. Ohran Huremovic rör om i en kittel. Runt honom flockas nyfikna barn för att titta. I grytorna sjuder en så kallad corbanac, en ­speciell bosnisk gryträtt på vilt.

En jury ska provsmaka och sedan utse en vinnare. Och så fort det är ­tävling så är männen aktiva vid grytorna.

–Jag har i olika typer av kött, för­utom gris så klart. Potatis, morot, kryddor och lite annat som jag inte vill avslöja, säger Ohran Huremovic.

Nu på sommaren gör de som bor i byn året om allt för att vi ska känna oss välkomna. Aktiviteter som matlagningstävlingen på gatan och fester avlöser varandra, det är viktigt för dem att vi kommer tillbaka. Inte minst för att sätta lite fart på ekonomin.

På en ungdomskrog en bit bort jobbar 24-årige Bego Korajcevic. Jag minns honom som en busig liten grann­pojke. Nu är han en ung man, men de spralliga bruna ögonen och leendet är detsamma.

Brezovo Polje på vintern är en trist affär, säger han:

–På vintern vill man ta livet av sig. Det kanske kommer in två eller tre personer hit på en kväll, säger han.

Bego Korajcevic berättar att ungdomarna i byn inte tror på framtiden. Få har arbete och det är svårt att få ekonomin att funka. När jag frågar honom vad han helst av allt skulle önska sig ler han lite blygt.

–Nummer ett är att få komma till Sverige. Jag vill leva normalt, ha ett vanligt arbete istället för att jobba som servitör på två krogar för knappt några pengar alls. Men jag kommer aldrig att komma dit.

Längs byn flyter Sava precis som för sexton år sedan och som den gjort i hundra­tals år, gråaktig och djup.

Från den återuppbyggda moskéns minaret kallas till bön. Barnen som badar här talar alla möjliga språk ­sinsemellan: engelska, franska, tyska, svenska. De flesta av dem kan de språken bättre än sitt modersmål.

Det är det dags att åka. Jag kommer på mig själv med att andas djupt på vägen till bilen.

Jag tittar extra noga på allt, jag rör vid allt jag kommer åt. Jag tänker på mina gamla barndomsvänner som nu finns spridda över hela världen, jag tänker på sommarlov och släktträffar, på tiden innan allt helvete hände.

En enda mening ekar i skallen när jag lämnar Brezovo Polje bakom mig: Tänk om.

Tänk om kriget aldrig kommit till oss.

Negra Efendić

08-13 52 84

negra.efendic@svd.se

Fler artiklar