Warszawa. Marta Abromowicz kommer aldrig att glömma den plötsliga känslan av befrielse på Pride i Stockholm för ett år sedan:

– Jag såg en kille ute där i folkmassan som verkade kasta något mot oss i paraden berättar hon. Hjälp en sten for det blixtsnabbt for det genom huvudet och jag duckade automatiskt tills jag fattade att han bara vinkade.

Det var då, säger Marta, som hon insåg vilka inbyggda rädslor hon bär på dagligen i Polen och vilken lättnad det skulle vara att slippa dem.

– Efter det, säger hon, kan jag längta efter att få bo i Sverige där så mycket är annorlunda för oss homosexuella.

Men Marta kommer inte att flytta. Hon har alldeles för viktiga uppgifter hemma i Warszawa. Marta är vacker, ung och engagerad, hon är öppet lesbisk och en av de fåtaliga hbt-aktivisterna i Polen.

Vi träffas i de sparsamt möblerade lokalerna för "Kampanjen mot homofobi", Polens största hbt-organisation bildad så sent som 2001 med cirka 500 medlemmar, 300 allmänt stödjande och bara cirka 200 öppet aktiva.

Hon liksom flera andra homosexuella vi talar med i Warszawa beskriver de tre faserna för homosexuella sedan Polen blev fritt 1989-1990.

– Hela 90-talet var en enda storm av eufori för att vi var fria, att kommunisttidens totala förtryck och förnekade av oss var borta, säger Pawel Pawelkiewicz som driver Warszawas äldsta gayklubb Rasko.

Men i början av 2000-talet kom bakslaget, den stora backlashen, med speciell styrka från 2004- 2005 när de beryktade tvillingarna och deras högerparti Lag och rättvisa fick makten, Lech Kaczyn´ski som president och Jaroslaw Kaczyn´ski som premiärminister.

Återigen bubblade det djupt rotade motståndet mot homosexuella i Polens befolkning upp till ytan, den öppna brutala homofobin blev rumsren underblåst av ledande politiker.

Symbolfrågan blev förbuden mot Prideparaderna främst i Warszawa och i Krakow 2004 och 2005. I huvudstaden var nuvarande president-tvillingen Lech Kascyn´ski borgmästare och det var han som beslutade att förbjuda demonstrationerna.

"En oanständighet som skadar medborgarnas religiösa känslor" var en av hans motiveringar. Andra partikollegor gick ännu längre och var öppet hotfulla: "Gasa bögarna. Vi ska behandla er som Hitler gjorde med judarna", förklarade till exempel den vice premiärministern.

De försök till illegala parader som ändå gjordes slogs ned av poliser och av motdemonstranter.

Men den här gången fanns en ny stark aktör som kunde agera mot de gamla ingrodda polska fördomarna. Från maj 2004 var Polen med i EU. Engagerade politiker i EU-parlamentet reagerade snabbt mot eskaleringen av homofobin, de stoppade Prideparader och den framväxande brutaliteten mot homosexuella i det nya medlemslandet.

I en resolution 15 juni 2006 fördömde EU-parlamentet intolerans och diskriminering i Polen främst mot homosexuella. Prideförbuden anmäldes till Europadomstolen som gav Polen bakläxa 2007: demonstrationerna kan inte förbjudas.

I januari 2006 fastslog också EU-parlamentet i ytterligare en resolution att alla medlemsstater "måste skydda hbt-människor från homofobiskt våld och hatfulla uttalanden." 2006 när Priderna återigen blev tillåtna deltog en stor grupp EU-parlamentariker bland dem Sveriges nuvarande EU-minister Cecilia Malmström i Warszawa-paraden.

– En viktig symbolhandling som väldigt konkret visade EU:s djupa kritik mot Polen, säger Greg Czarnecki, ledare inom Kampanjen mot homofobi.

– EU har betytt oerhört mycket för vår kamp i Polen, försäkrar han. Det gör att vi homosexuella älskar EU mest av alla i vårt land. Ironiskt nog, kanske. Det tycker åtminstone många av våra EU-kritiska vänner i väst.

Också den kände journalisten Piotr Pacewicz, vice chefredaktör för den ledande dagstidningen Gazeta skapad 1989 av Solidaritet, pekar ut EU som en viktig maktfaktor:

– EU markerade att homofobi och diskriminering inte accepteras. Det var inte förhandlingsbart och en väldigt otrevlig period av öppen homofobi i Polen kunde stoppas.

De homosexuella själva ger samma bild:

– Det är bättre nu, säger till exempel Magda Czmuda, 24-årig TV-medarbetare och den första homosexuella som hade modet att ställa upp i Polens Big Brother förra året som öppet lesbisk.

– Jodå, säger hon också, motståndet finns fortfarande liksom de negativa känslorna. Men människor visar det inte lika öppet längre och själva håller vi också på att bli djärvare och mindre rädda.

Hon säger att hon mest fått glada tillrop för sitt Big Brother-äventyr, få negativa reaktioner. Det hon är mest arg över är att hon och nyblivna flickvännen Patrycja Kulka inte kunde gå hand i hand hemma i hennes födelsestad Lublin. Människor på gatorna blev alltför aggressiva.

– Men jag bryr mig inte egentligen. Vill inte folk acceptera oss så kan de "fuck off".

Efter åren av öppet homofobiska utbrott handlar det nu om den tredje fasen i hbt-kampen:

– Vårt fokus är att vi homosexuella ska visa att vi finns, att vi är alldeles vanliga människor, att vi inte är ett hot mot någon, att vi bara vill leva som alla andra, säger Marta. Målet är att öka kunskapen om homosexualitet och minska rädslan.

– Det finns så många stereotypiska myter om hur homosexuella är och inte är, vad vi gör och inte gör. Okunniga fantasier. Det är det som blåser under våld, säger Kuba Kowalski, ung homosexuell teaterstuderande.

En ambition är att så många homosexuella som möjligt ska komma ut som det heter. Tidningen Gazeta driver en uppmärksammad serie där människor öppet berättar om sin homosexualitet. Drömmen är att någon riktig kändis ska våga ta klivet, en berömd sångare, en välkänd skådespelare.

Samtidigt är enigheten total när det gäller att slå fast varifrån homofobin och motståndet mot homosexuella kommer: den starka och ytterst konservativa katolska kyrkan i Polen med sitt starka grepp om polska folket. Och alla är lika överens om att det knappast är tänkbart att kyrkan ska ändra sig. Tvärtom, menar journalisten Piotr Pacewicz.

– Ju öppnar och tolerantare Polen blir via påverkan från EU och från de över en miljon polacker som jobbar och bor utomlands, desto mer kommer kyrkan att låsa sig i sina positioner. Vi går mot en ökad polarisering, tror han.

Jo´sef Kloch, hög katolsk präst och talesman för Polens biskopar, bekräftar bilden. Som ett mantra upprepar han kyrkans argument:

– Homosexualitet som böjelse är acceptabelt, men att leva ut sin homosexualitet är svår synd.

Några undanflykter från detta gives inte. Kyrkan bestämmer gränserna.

I Polen har de homosexuella ännu inte fått igenom någon av de tre stora hjärtefrågorna för hbt-kampen i väst: partnerskap, rätt till adoptioner och könsneutrala äktenskap.

I Polen har de homosexuella fortfarande fullt upp med att tala om att de är människor, alldeles vanliga människor.

Inger Atterstam

inger.atterstam@svd.se

Fler artiklar