Det är visserligen 14 månader kvar till stortingsvalet, men som i andra länder startar kampen om makten allt tidigare. Alla försök att bilda en bred borgerlig ­samling har hittills misslyckats. Därför har fremskrittspartiet beslutat sig för att satsa allt på att bilda en egen minoritetsregering.

Under sommaren jobbar partikontoret på högtryck med vad som ska uppnås de första 100 ­dagarna. Men medierna hade knappast börjat spekulera om ­vilka som blir ministrar i en ­sådan regering redan nu, om inte partiet samtidigt ökat kraftigt i opinions­mätningarna. Det får runt 30 procent av rösterna i fem olika mätningar i juni.

– Det här är ingen tillfällig framgång. Fremskrittspartiet är klart större än arbeiderpartiet. Det är ganska uppseendeväckande, kommenterar professor Bernt Aardal, en av de främsta expert­erna på norsk politik.

En minoritetsregering från fremskrittspartiet skulle mot­arbetas av de andra partierna. ­Samtidigt är det många som tror att det enda sättet att stoppa ­partiet är att låta det regera en tid. Då kommer partiet normaliseras och inte längre kunna spela på att det står utanför makten.

Bland de som nu räknar med att det kan bli ett regeringsskifte är statsminister Jens Stoltenberg, som leder den sittande rödgröna koalitionen av arbeiderpartiet, senterpartiet och sosialistisk venstreparti.

– En majoritet av høyre och fremskrittspartiet kan göra Siv Jensen till statsminister, i spetsen för en regering som vill ösa ut pengar, privatisera högt och lågt och försvaga rättigheterna i arbetslivet, säger han.

Innan dess lovar han att göra allt han kan för att förhindra att det blir verklighet. Stortingsvalet i september 2009 kommer att handla om det blir ”Jens eller ­Jensen” som ska styra landet.

För arbeiderpartiet passar det bra att utse Siv Jensen till huvudmotståndare. Det kan blåsa nytt liv i vänstersidan. Även för Siv Jensen är arbeiderpartiet önskefienden. Men hon väljer ofta att hellre attackera partisekreteraren Martin Kolberg, som är en äldre och mer typiskt fyrkantig socialdemokrat, än den yngre Stoltenberg.

Under valåret 2009 kommer Kolberg bli 60 år, Stoltenberg 50 år, medan Siv Jensen kommer ­fylla 40 år.

I den hittills kraftigaste attacken har Siv Jensen jämfört ett ­utspel som Martin Kolberg gjort om att de nyrika i Norge håller på att bli en vulgär överklass, med vad som sker i Zimbabwe.

Att bli ihopbuntad med Robert Mugabe, fick Martin Kolberg att tända på alla cylindrar:

– Hon har gått över gränsen när hon jämför mig med en ­afrikansk diktator. Det är både tråkigt och ovärdigt av en person som vill bli statsminister i Norge, säger han.

Den rödgröna koalitionen har det trots rekordhöga oljeinkomster inte lätt. Regeringens beslut om en blygsam ökning av bensinpriset har irriterat väljarna. ­Räntan har ökat 16 gånger sedan de rödgröna kom till makten. ­Visserligen är årets sjukhus­budget på 85 miljarder kronor – 35 miljarder kronor mer än vad den var 2002 – men sjukhusen går ändå med underskott.

Att Åslaug Haga tvingades avgå som oljeminister och partiledare för senterpartiet har inte bidragit till att öka stämningen. Hon hade haft hyresgäster på sin gård utan att följa alla kommunala regler. Den enda som försvarade henne var fremskrittspartiets förre ledare Carl I Hagen, som alltid varit emot byråkrati.

Överraskande nog utnyttjade inte Jens Stoltenberg situationen till någon större ändring av rege­ringen, utan nöjde sig med att flytta på tre av sina egna ministrar. Hälsominister Sylvia Brustad fick det mindre arbetskrävande Näringsdepartementet, medan Bjarne Håkon Hanssen, fick ta över Hälsodepartementet. Han har tidigare lett den största ­politiska reformen den sittande ­regeringen genomfört – sammanslagningen av försäkringskassan och arbetsförmedlingen, sam­tidigt som dessa samlokaliseras med kommunernas socialkontor.

Med undantag för utrikesminister Jonas Gahr Støre och kulturminister Trond Giske är det inte många i den sittande regeringen som glänser. Just på dessa områden skulle det bli stora ändringar om fremsskrittspartiet får makten. Flera tidningar ­spekulerar i att utrikesministern i en fremskrittspartiregering skulle heta Carl I Hagen. Det skulle få stora konsekvenser både för det norska biståndet och för den roll som fredsmäklare som landet ofta försöker spela.

Björn Lindahl

bjorn.lindahl@svd.se

Fler artiklar