Någon gång för ett kvarts sekel sedan kläckte elektroingenjören Josef Fritzls hjärna en serie sällsynt sjuka idéer. Med en bisyssla som fastighetsägare levde han ett relativt välbärgat liv i den sömniga staden Amstetten i skuggan av Alperna.

Men under sitt hus på Dammstrasse hade herr Fritzl börjat gräva ut sin källare. När han var färdig förseglade han hålan med en järnlucka som han satte ett lås på.

Snart en vecka efter att Josef Fritzl greps av polisen undrar alla hur den man som österrikiska tidningar kallar "skräckpappan" kunde undgå att avslöjas av sin omgivning.

Intervjuer som SvD har gjort med ett dussin Amstatt-bor som under åren på olika sätt kommit i kontakt med mannen som nu kallas "monster" och skurk i Österrikes värsta kriminalfall ger en bild av en man skickligt dolde sin mörka sida.

– Han var alltid trevlig och skämtsam. Han verkade vara väldigt kärleksfull mot barnen. Vi hade aldrig misstänkt honom för någonting, säger 38-årige Günther Pramreiter, som driver ett konditori på Dammstrasse.

Josef och frun Rosmarie Fritzls dotter Elisabeth var bara 11 år gammal när han, enligt vad hon nu berättat för polisen, började våldta henne. Och i augusti 1984 gick han längre än så. Den storväxte Josef Fritzl övermannade sin dotter och förde ner henne till den källare han enligt polisens utredning förberett och inrett under lång tid. Resten är en nyhet som berättats i hela världen:

Hur han under 24 år spärrat in och regelbundet våldtagit sin dotter. Bränt liket efter ett av barnen som dog vid födseln. Hur han byggde ut källaren vartefter den befolkades av fler barn han fått med sin dotter.

Franz Polzer, chef för kriminalpolisens utredning, säger att fallet inte liknar någonting han tidigare sett:

– Den misstänkte har hela tiden agerat på ett organiserat och planerat vis. Han är intelligent och stark.

Franz Prucher, chef för polisen i delstaten Niederösterreich, säger att utredningen nu handlar om mer än att binda en man till ett brott.

– Vi måste förstå vad som hänt inte minst för att se till att sådant inte kan hända igen. Det här är en djupt tragisk människa som orsakat mycket lidande.

På de pubar i kvarteren nära bostaden som Josef Fritzl brukade besöka var han däremot känd som belevad och humoristisk. "Den perfekte gentlemannen", säger en servitris, som även är bekant med Rosemarie Fritzl.Bara en sak reagerade hon över:

– Jag tyckte alltid att det var lite konstigt att ingen av dem verkade särskilt ledsen över att deras dotter hade lämnat dem.

Hantverkaren från Amstetten Michael Albustin, 39 år, brukar då och då dryga ut kassan med att jobba som flyttkarl. För ett år sedan levererade han en stor fåtölj till familjen Fritzl.

– Han verkade väldigt trevlig. Hälsade på oss genom att skaka hand och skoja. Aldrig hade jag trott något sånt här sjukt om en sån man, säger han.

I skolan som barnen gick i, som drivs av nunnesystrar, var Rosmarie Fritzl föräldrarepresentant i styrelsen. Barnen hade flera fritidsaktiviteter dit deras "farföräldrar" brukade skjutsa dem, som till den barnverksamhet som den frivilliga brandkåren i kommunen driver.

En kvinna som för några år sedan hyrde ett rum av paret säger att Josef Fritzl - en man hon beskriver som en person som gillade att ha kul och gärna drack - visserligen var krävande men korrekt och perfekt att göra affärer med.

Inne i huset på Dammstrasse fortsätter polisens tekniker att finkamma källaren. Hittills finns ingenting som tyder på att Josef Fritzl haft medhjälpare. Utanför hans hus står tv-team från hela världen.

20-åriga Anita Punz, som är från trakten, säger att hon liksom var tvungen att se huset med egna ögon. Debatten om inte bara vad som hänt här utan om hur det kunde ske utan att någon misstänkte någonting har bara börjat.

– När jag hörde om det här tänkte jag först att sånt kanske sker i Amerika eller så, men inte här. Men sen tänkte jag att det inte är första gången sånt sjukt sker här i Österrike, säger hon.

Runt hennes ben leker lilla dottern Laura i gräset. För barnen som växte upp några meter bort och ett par meter under huset är den underbara doften av gräs någonting som de kanske hört om från sin mamma.

Eller sett på den tv-apparat som Josef Fritzl lät dem hållas med i den ljudisolerade bunkern.

Anita Punz skakar på huvudet:

– Det är så sjukt. Så sjukt, säger hon.