Israel styrs av en ”nazistisk regim” enligt en SSU-företrädare som just nu söker uppmärksamhet i den offentliga debatten. Samme SSU-politiker betecknar även en av centerpartiets riksdagsledamöter som nazist. Anledningen är att centerpolitikern vill arrangera en fest i samband med det stundande 60-årsfirandet av Israels tillkomst.

Uttalandena har hittills inte fått något större genomslag, sannolikt bedöms åsikterna som alltför aparta – ändå är det slående hur polariserande inställningen till Israel är i vårt eget land.

I den svenska debatten behöver man inte vara hängiven supporter av den israeliska regeringens politik för att betraktas som proisraelisk. Det räcker att ha ambitionen att låta båda sidor komma till tals i skildringen av konflikten mellan israeler och palestinier.

I november 2006 rapporterade jag i SVT om de palestinska attackerna mot södra Israel. Jag besökte Ashkelon och Sderot, där befolkningen lever i ständig skräck på grund av raketbeskjutning från militanta grupper i Gaza.

Jag mötte Noret Davidi som berättade hur hon alltid förmanar sina barn att leka i närheten av bostaden – när bomblarmet ljuder har barnen 20 sekunder på sig att söka skydd inomhus.

I kommunhuset i Sderot träffade jag Shalom Halevi som förklarade att över tusen palestinska raketer landat i staden det senaste året – 70 procent av befolkningen lider av traumatiska besvär på grund av kronisk oro.

På hemmaredaktionen och bland kolleger i andra medier möttes min rapportering av skepsis. Faktauppgifter ifrågasattes, diskussioner fördes om det är rätt att sända inslag som kan uppfattas som ett stöd för ockupationsmakten.

Fientligheten mot Israel sitter djupt hos stora grupper i det svenska samhället. Efter decennier av ensidig rapportering lever de flesta i föreställningen att Israel är roten till allt ont medan palestinierna genom åren företrätts av hedervärda politiska ledare, utan ansvar för övergrepp och våld.

Att Israels tillkomst byggde på ett FN-beslut om en tvåstatslösning, som förkastades av arabvärldens styrande, är ett förbisett faktum – lika förbisett som att israelerna är omgivna av totalitära stater med nära en halv miljard invånare och militant islamism som öppet hotar att utplåna landet.

Israel är ett samhälle med fria val, yttrandefrihet och fungerande rättssystem – men också en nation med brister. Det räcker att följa den inrikespolitiska debatten om ockupationen, bosättningarna och läget i Gaza för att konstatera att israelerna själva vill ha förändring.

Trots detta växer oviljan att förknippas med Israel – även bland svenska politiker. Av programmet för det israeliska 60-årsfirandet i Stockholm, den 11 maj, framgår att Mona Sahlin är den enda partiledare som kommer att delta. Statsminister Fredrik Reinfeldt, just hemkommen från Kina, har tackat nej till att medverka – liksom övriga borgerliga partiledare.

Inte kan det väl vara så att det politiskt är mer acceptabelt att hålla högtidstal och skåla med ledarna i världens största diktatur, än att gratulera Mellanösterns enda demokrati?