I Hebron går hatet nästan att ta på. Ingen annanstans på Västbanken lever bosättare och palestinierna så nära inpå varandra. Ingen annanstans är motsättningarna så tydliga. ”Hebron är det kanske värsta stället på Västbanken. Jag vill visa att vi bryr oss om”, säger Carl Bildt när han stannar till här under sina arabiska rundresa.

I Hebron mitt på den ockuperade Västbanken lever cirka 500 bosättare, skyddade av 4000 israeliska soldater mitt i en stad med 250000 palestinier.

–Det här är ett ideologiskt, fundamentalistiskt, nationellt och religiöst projekt, konstaterar utrikesministern när han vandrar genom Hebrons gamla stad, nedanför de hus där bosättarna intagit ovanvåningarna.

En majoritet av palestinierna här röstade på Hamas i valet 2006. De israeliska bosättarna i staden hör till de mest extrema. Även israeliska soldater är ibland rädda för dem.

Hit återvänder ofta Carl Bildt. Så även i veckan, när SvD följde honom från Amman i Jordanien och därifrån landvägen över Jordanfloden – som inte är mycket mer än en bäck – upp till östra Jerusalem, Ramallah, Hebron och till sist Nablus på den ockuperade Västbanken.

Han går till fots in i gränderna i Hebrons Gamla stad och besöker Patriarkernas grav, där Abraham, anfader till både judar och muslimer, tros ligga under sarkofagen. På ena sidan av helgedomen har muslimerna sin ingång, på den andra judarna. Men det råder ingen balans mellan folkgrupperna i staden.

–Bosättarna har hundra procents säkerhet, men palestinierna noll procent säger guvernören Hussein al-Araj till en lyssnande Bildt.

Ofta tar Carl Bildt täten med sina långa kliv. Kring honom finns ett stort följe med guvernören och borgmästaren, svenska livvakter och diplomater, några journalister, ekumeniska följeslagare, den civila observatörsstyrkan TIPH – och så några civil­klädda israeliska ­säkerhetsagenter som diskret smugit sig in mitt ibland oss.

Inne i Hebron finns 112 israeliska vägspärrar och ytterligare 174 i stadens närhet. Guvernören beskriver sin stad som ett stort fångläger för palestinierna, där israelisk militär ibland går in i den del av staden som ska administreras enbart av palestinier och där våldet från bosättarna fått tusentals att flytta och butiksägare att bomma igen. Men från Hebron kommer också självmordsbombare mot Israel.

Den civila observatörsstyrkan TIPH vittnar om långa utegångsförbud för palestinierna (det längsta varade i sex månader) om trakasserier, misshandel, sten- och äggkastning från bo­sättarna, även mot skolbarn.

Stadskärnan som förr hade ett sjudande handelsliv är till stor del död, med över tusen stängda butiker. Bo­sättarna försöker ta över hus över hus, gata efter gata.

Bildt letar efter ljuspunkter. Han gläds åt att ett projekt, stött av Sverige, för att renovera fastigheter i Gamla stan har fått många palestinier att flytta tillbaka och åt ett kontantstöd som har fått vissa affärsidkare att dra upp järnjalusierna. Men en grönsakshandlare skakar dystert på huvudet åt mig och säger att kunderna är rädda för att komma tillbaka. Han talar om bosättar­våldet och pekar upp mot soldaterna som sitter ovanpå hustaken.

Bildt stannar till vid en palestinsk souvenirbutik.

–Ska vi handla lite för att stödja dem? säger han och plockar på sig en bunt broderade mobilfodral. Det är inte presenter som den fyraårige sonen Gustaf skulle uppskatta, konstaterar han.

Bosättarna håller sig på avstånd. Det blir inga konfrontationer, ingen stenkastning, ingen skottlossning denna dag.

Kommer Israels premiärminister ­Olmert att ha kraft att evakuera bosättarna i Hebron när han inte ens lyckats utrymma de små utposterna på Västbankens kullar? Ja, Bildt vill gärna tro det, och han tycker att förhandlings­klimatet mellan Olmert och president Abbas präglas av en tro på att motparten verkligen vill nå ett slutmål, ett fredsavtal.

–I min idealiska värld, tycker jag även att det ska finnas en möjlighet för judar att bo kvar i en självständig palestinsk stat på den palestinska statens villkor.

Bildt väljer en sidogata och stannar till under ett nät som är till för att fånga upp de sopor, stenar och blöjor som bosättarna i ovanvåningarna ibland kastar ned på palestinska fotgängare. Gallren kan dock inte hindra bosättarna från att hälla ned urin eller olja, konstaterar en observatör från TIPH.

Vad känner Bildt spontant?

–Det blir inte så spontant eftersom jag har varit här många gånger tidigare.

Han talar varken med de israeliska bosättarna eller med Hamas. De finns inte heller många officiella Hamas­företrädare kvar att möta. Alla folk­valda Hamaspolitiker på Västbanken, utom tre eller fyra, sitter i israeliskt fängelse. Bildt konstaterar dock att ­Hamas är på god väg att acceptera en tvåstatslösning.

–Det är ingen tvekan om det. Ser man på vad Khaled Mashaal (Hamas ledare i exil) har sagt så har han accepterat en tvåstatslösning. Men han ­tycker inte att det är dags att ompröva EU:s förbud att tala med Hamas.

–Vår kontakt med palestinierna går genom president Mahmoud Abbas och premiärminister Salam Fayyad. Vi ska inte göra något som uppfattas som att vi underminerar dem. Abbas har ansvar för den palestinska försoningsprocessen, säger Bildt.

Salam Fayyads icke valda övergångsregering upprättades på Västbanken efter samlingsregeringens sammanbrott förra året och Hamas maktövertagande i Gaza. Till Fayyads ministär går biståndsmiljarderna. Bildt berömmer honom för att ha upprättat bättre ordning i finanserna.

–Tidigare var det ett råtthål, citera mig gärna, säger han.

Men i stort sett alla vi talar med, utom Salams Fayyads utrikesminister Riad Malki, medger att Hamas är på frammarsch i opinionen även på Västbanken. Förklaringen är Israels beslut att bygga ut de illegala bosättningarna – beslut som har tagits samtidigt som Annapolisprocessens fredssamtal pågår. Det är besvärande för president Abbas. Många tror att vreden kommer att explodera någon gång detta år.

Medan Bildt sitter i möte med president Abbas i Ramallah gör vi en avstickare till vägspärren i Kalandia, nålsögat för de Västbankspalestinier som vill besöka östra Jerusalem. Där står Lina Yakoub med sin gamla sjuka mamma och klagar över att de varit tvungna att passera vägspärren till fots och trängas bland skolbarn och pendlare, istället för att ta bil till sjukhuset.

–Det är inte mänskligt. Vi vill gärna ha fred, men vi tror inte att Israel vill ha det.

Bildt och hans följe fortsätter sin färd på Västbanken i en bilkonvoj. Utrikesministerns bepansrade Mercedes tar täten. De medföljande jeeparna kryssar fram och tillbaka över vägbanan för att förhindra andra bilar från att tränga sig emellan. Det är farligt nära mellan bilarna och farten är hög, men chaufförerna vet vad de gör.

Vi kör in i Nablus, en belägrad stad där det ofta går hett till. Det är Bildts första besök här, men det är först osäkert om besöket ska bli av, eftersom det varit skottlossning i stadskärnan natten innan vi kommer. Tolv fängslade män ur al-Aqsa-martyrernas brigader har rymt från sitt provisoriska fängelse.

När den svenske ministern anländer möts han av en stor säkerhetsstyrka. Frågan är naturligtvis om Bildt blir säkrare av det. ”Man får gilla läget” som en av hans medarbetare uttrycker det.

–Det är en väldig misstro mellan ­israeler och palestinier, även om Olmert och Abbas tror på varandra. Det behövs en internationell syresättning för fredsprocessen. Pessimism ­ingår inte i min befattningsbeskrivning, säger Bildt.

Bitte Hammargren

bitte.hammargren@svd.se

Fler artiklar | Blogg